Det här med tid är spännande. Ogreppbart, skoningslöst, överallt och ingenstans men samtidigt ständigt närvarande.
Jag läste en reklamskylt på SAS stolssäten när jag flög till Luleå för ett tag sedan:
"Nej, tid är inte pengar. Tid är tid. Pengar är pengar. Hur du sen värderar din tid beror alltid på situationen. Sovmorgon, lunchdejt, läxläsning, pingis med lillkillen, gå ut med jycken, ringa mamma eller få kli på ryggen. Det kostar ingenting - men är samtidigt ovärderligt.
Vi vet inte hur du värderar din tid. Men en sak vet vi. Med en punktlighet i världsklass, smarta tjänster, flest avgångar i Sverige och nya destinationer under våren - så ser vi till att du får mer tid över. Till sådant som inte kan värderas i pengar.
Ta hand om din tid."
Tänkvärt. Om man skippar mittendelen om SAS så är det en skrämmande träffsäker pik mot dagens stresstyngda tidsoptimerare. Hur ofta har man inte hört just ”Tid är pengar”? För många gånger tror jag. Joakim von Anka sitter där på axeln och hetsar på tjänandet, sparandet, konsumerandet och skattebetalandet. För att inte tala om pensionen som smyger in än här än där trots att det är mer än 40 år till min pension (är 40 år kort eller lång tid i det här fallet? Kort vill pensionsbolagen få mig att tro). Jag tar studielån och betalar för mina timmar i skolbänken. Tid är pengar. När jag knegar på Systembolaget tjänar jag en hundralapp i timmen. Tid är pengar.
Men NEJ. Jag håller med SAS. Tid är livet. Livet är tid. Pengar är pengar, en sak som byts mot en annan som man är i bättre behov av. Tid kan aldrig köpas, vem ska du köpa det av? Man kan inte köpa en annan människas tid, man kan köpa en tjänst men tiden är alltid ens egen. Jag kan inte köpa två av dina levnadsår för att själv få leva två år längre. Tiden är oflexibel och hårdhänt. All min rikedom kan inte ge mig tillbaka gårdagen eller ge mig möjlighet att ändra historien.
Men hur värderar man då tiden, om inte i pengar? Tiden är varje människas egendom att göra vad man själv vill med. Man kan utnyttja tiden för att ta sig framåt i livet, att lära sig saker, träffa intressanta människor, upptäcka, uppleva och glädjas själv eller med andra. Man kan också låta bli att utnyttja tiden och låta den passera förbi (observera att det aldrig blir obemärkt pga att vi åldras vare sig vi vill eller inte) genom att ägna oss åt introverta verksamheter som varken tar en själv eller verkligheten framåt. Vilka aktiviteter lägger vi värde i? Kan värdet översättas till pengar? Om jag någon gång får barn kommer fem minuter av min tid med dem inte kunna köpas för alla pengar i världen. Finns det begränsningar för hur mycket pengar du är villig att betala för att hälsa på en döende släkting? Vill du byta en fika med din bästa vän mot ett antal timmars skattefri lön?
Hur värderar du din tid?
onsdag 21 april 2010
måndag 12 april 2010
Studiemotivationsförhöjande verksamhet
Lapa vårsol ökar energinivåerna samt bidrar till det allmänna välbefinnandet
fredag 9 april 2010
"Det är kyligt här inatt när Stockholm kysser mig på kinden..."
Så sjunger Lars Winnerbäck. Och det var precis så det var hemma i Stockholm efter den mysiga Funäsdalsvistelsen. Kära gamla Stockholm skiner i all sin glans i vårsolen.
"Stockholm i mitt hjärta..." brer Berghagen på. Utsliten, uttjatad och sönderkörd låt, men ack vilken sanningshalt den bar på den korta helgen som var. Man sitter i sin Piteå-bubbla mestadels av tiden, man trivs, det är skönt häng och trevliga människor. Men jag saknar puls, möjligheter och drivkraft. De sakerna finns i Stockholm och blir så påtagligt nära och uppenbara när man bor här uppe och bara besöker Stockholm ibland. Jag besökte min moster på måndagen och hon hade en bok ståendes som heter "Stockholm dag och natt". Jag bläddrade lite förstrött till en början men sjönk så småningom in mer och mer. Massor med kändisar och okändisar berättar om sina favoritställen i Stockholm, caféer, promenader, badställen, picknickplatser m.m. Och det tog aldrig slut, jag överöstes med platser jag har besökt och borde besöka. Jag fällde nästan en tår för att jag inte bor i Stockholm och kan göra alla de där sakerna idag. Hemlängtan drabbade mig hårt och skoningslöst trots att jag satt mitt i smeten på Hornsgatan. Så bara så ni vet så har jag stora planer för min Stockholmssommar nu.Tillbaka i Piteå sedan en knapp vecka väntar jag fortfarande på en trögstartad vår och blickar tröttsamt mot högen av kurslitteratur som ska plöjas. Men jag ska också kliva tillbaka in i bubblan, till det sköna hänget och de trevliga människorna. Imorgon ska vi ha grillpremiär på Ankars =)
Våren har kommit till Stockholm
Baby Jane hade också vaknat på den översvämmade ängen vid Edsviken. Under vårt korta möte hann jag både hälsa, döpa, vinka farväl och önska lycka till.
Skön strip på morsans och farsans kylskåp ;)
"Stockholm i mitt hjärta..." brer Berghagen på. Utsliten, uttjatad och sönderkörd låt, men ack vilken sanningshalt den bar på den korta helgen som var. Man sitter i sin Piteå-bubbla mestadels av tiden, man trivs, det är skönt häng och trevliga människor. Men jag saknar puls, möjligheter och drivkraft. De sakerna finns i Stockholm och blir så påtagligt nära och uppenbara när man bor här uppe och bara besöker Stockholm ibland. Jag besökte min moster på måndagen och hon hade en bok ståendes som heter "Stockholm dag och natt". Jag bläddrade lite förstrött till en början men sjönk så småningom in mer och mer. Massor med kändisar och okändisar berättar om sina favoritställen i Stockholm, caféer, promenader, badställen, picknickplatser m.m. Och det tog aldrig slut, jag överöstes med platser jag har besökt och borde besöka. Jag fällde nästan en tår för att jag inte bor i Stockholm och kan göra alla de där sakerna idag. Hemlängtan drabbade mig hårt och skoningslöst trots att jag satt mitt i smeten på Hornsgatan. Så bara så ni vet så har jag stora planer för min Stockholmssommar nu.Tillbaka i Piteå sedan en knapp vecka väntar jag fortfarande på en trögstartad vår och blickar tröttsamt mot högen av kurslitteratur som ska plöjas. Men jag ska också kliva tillbaka in i bubblan, till det sköna hänget och de trevliga människorna. Imorgon ska vi ha grillpremiär på Ankars =)
Våren har kommit till Stockholm
Baby Jane hade också vaknat på den översvämmade ängen vid Edsviken. Under vårt korta möte hann jag både hälsa, döpa, vinka farväl och önska lycka till.
Skön strip på morsans och farsans kylskåp ;)
söndag 4 april 2010
Mera Funäs
Skiddag 4, Långfredag: Solglimt & nerförsbacke. Fint väder vid frukostbordet, till och med en tillstymmelse till sol. Gilla. Tänndalen idag igen, och idag verkar påskledigheten ha letat sig till Tänndalen för plötsligt uppenbarar sig liftkö, ett fenomen vi inte stött på tidigare i veckan. Men vi håller oss i favoritbackarna kring Buskvallen och Tännporten och snart har påsklovsmarodörerna spritt sig till familjevänliga Hamra och Svansjöliftarna. Så vi kan cruisa fritt i breda röda åk med mjuk och go snö. Solen behagar titta fram mer och mer, vi fotar lite och avslutar åkandet med kanelbulle och apelsinjuice. Påskmiddagen bestod av alldeles för mycket tacos, ”Så ska det låta” och en långsam dokumentär om Leonard Cohen.
Skiddag 5, Påskafton: Finurliga Funäs & SUGARRUSH.
Mer sol vid frukostbordet, jippie! Det Stora Städandet väntade dock och som alltid är det förvånansvärt mycket grejer som har stuvats in i denna lilla stuga på en vecka. Ett gäng om och men senare så beger vi oss med fullpackad bil till backen. Familjerådet beslutar Funäsdalsberget som morsan och farsan besökte innan jag kom. Solen kryper fram mer och mer. Men trots sexstolsliften som gör att man kommer upp på berget superfort så är det inte fantastiskt många backar att åka i. Dessutom är de stenhårda då den pistade mjuksnön fryst på under natten. Sådär blir mitt betyg på detta. Men när solen ligger på blir den hårda isen snabbt till högar med socker som är betydligt mysigare att åka i. Lunch på toppstugan med förstklassig utsikt och efter lunch ännu mer sol. Gött. Snappade upp lite storslagna planer på utbyggandet av Funässystemet och det verkar utan tvekan kunna bli något bra av detta. Men allt roligt har ett slut och lång resa hem väntade så avfärd skedde vid fyrasnåret med inkluderad fika på rastplats med solig utsikt över Sånfjällets naturreservat. Myspys. Väl hemma upptäcker jag det. Den glada skidsemesterbonusen. Tunn, tunn men ändå där. Gogglesbrännan. Najs.
Skiddag 5, Påskafton: Finurliga Funäs & SUGARRUSH.
Mer sol vid frukostbordet, jippie! Det Stora Städandet väntade dock och som alltid är det förvånansvärt mycket grejer som har stuvats in i denna lilla stuga på en vecka. Ett gäng om och men senare så beger vi oss med fullpackad bil till backen. Familjerådet beslutar Funäsdalsberget som morsan och farsan besökte innan jag kom. Solen kryper fram mer och mer. Men trots sexstolsliften som gör att man kommer upp på berget superfort så är det inte fantastiskt många backar att åka i. Dessutom är de stenhårda då den pistade mjuksnön fryst på under natten. Sådär blir mitt betyg på detta. Men när solen ligger på blir den hårda isen snabbt till högar med socker som är betydligt mysigare att åka i. Lunch på toppstugan med förstklassig utsikt och efter lunch ännu mer sol. Gött. Snappade upp lite storslagna planer på utbyggandet av Funässystemet och det verkar utan tvekan kunna bli något bra av detta. Men allt roligt har ett slut och lång resa hem väntade så avfärd skedde vid fyrasnåret med inkluderad fika på rastplats med solig utsikt över Sånfjällets naturreservat. Myspys. Väl hemma upptäcker jag det. Den glada skidsemesterbonusen. Tunn, tunn men ändå där. Gogglesbrännan. Najs.
Snow Report Funäsdalen
Efter 13 timmars buss och – bilåkning från Piteå landade jag hos morsan och farsan i Funäsdalen på måndagskvällen. Detta efter att ha bytt buss på Sundsvalls busstation, där det regnade sådär nästan inte alls fast ändå så att det stör. Max tio personer passerade under den kvart jag satt där, knappast ett vältrafikerat område en måndagskväll. Bussen mot Ånge avgick tack och lov på utsatt tid och satte kurs inåt landet. När man åker genom ett praktiskt taget öde landskap som det som är mellan Sundsvall och Ånge så undrar man stillsamt vad folk livnär sig på där. De kan inte tjäna storkovan med tanke på vilka ruckel de stackarna bor i. Inget tyder heller på att invånarna underhåller sig på annat vis än de sätt som finns att tillgå innanför stängda dörrar och de fåtalet små ICA-butiker som jag passerade verkar mest hålla öppet av ren barmhärtighet. Det är tysta, anspråkslösa och ledsna grupper av slitna villor och trädgårdar som ensamt blickar genom snårig skog och väntar på det sista andetaget. En sida av Sverige som man inte ser varje dag.
Så anländer jag i Ånge. Och Ånge har dött. Om Ånge någon gång har levat skulle jag vilja tillägga men det känns nästan för elakt. Det är mörkt, kallt och grått. Morsan och farsan har stuckit direkt från Funäsdalen för att hinna hämta mig och har därför inte ätit någon middag men hoppades på att en pizzeria skulle vara öppen. Men ingen pizzeria var öppen, hamburgerian var också stängd och något mer hittade vi inte så det blev korv med mos på Schell. Sån där korv med mos som legat på värmning för länge och inte smakar något men ändå lämnar någon sorts pulver och – stekfettandedräkt som inte vill släppa taget. Och sen ytterligare 3 timmar i bil, förutom de 10 i buss, till Funäsdalen.
Så, var resan värd besväret? Ja.
Skiddag 1, tisdag: Premiere.
Solen lyser med in frånvaro vid frukostbordet men det stoppar sällan de sanna entusiasterna. Siktet ställs in mot Tänndalen men först stopp i Funäsdalens skiduthyrning för hyra av skidor och inköp av liftkort. Efter lite chitchat med David bakom disken valdes det ut ett par Völkl Tigershark och viss dreglande åtrå väcktes i farsans blick så efter lite mer chitchat med David fick farsan byta sina Fischer mot ett par likadana Völkl. En tur genom butiken på nedre plan är oundviklig för att komma till utgången och jag får syn på min inspanade Haglöfs Spitz skaljacka, ljusblå med röda dragkedjor. Lite mer dreglande åtrå från mig men en tom plånbok är en tom plånbok så jackan fick ledsamt hänga kvar. Men glada och nöjda spatserar vi ut ur butiken mot bilen för att inta backarna.
Ett par minusgrader och lite nyfallen snö i pisterna ger perfekt före för ett par carvingskidor och hej vad det går. Tigershark slaktar mina lårmuskler redan innan lunch och kanterna skulle kunna skära upp Islands Vattnajökull som om den vore sommarvarm sorbet. Återigen en smärtsam påminnelse om den där omdiskuterade försäsongsträningen som aldrig blev av. Lägligt nog hade fiket som vi parkerat vid ställt ut en skylt med semlor på så åken efter lunch gick på ren målmedvetenhet mot den hägrande semlan. Och när den välförtjänta semlan äntligen ska inmundigas så har ju den trevliga damen bakom disken givetvis bakat småsemlor med chokladsmak och saffranssmak med lingongrädde. En av varje blir det då, tack.
Trött som en gnu och i bästa semester-med-föräldrarna-stil blir det inte många knop den här kvällen. Jag ringer brorsan och gör ett halvhjärtat försök att övertala honom att komma upp till helgen, men det var dåliga utsikter på biljettfronten, buss tåg och flyg, så han får fira sin påsk ensam på 170kvm. Jag virkar ett par varv på min neverending mössa och somnar vid 22-snåret som en sten.
Skiddag 2, onsdag: Ramis & Hjälmfotingslalom.
Samma väder vid frukostbordet som tisdagen. Familjerådet beslutar Ramundberget för denna dag och pick och pack lastas i Ferrariröda Saaben. Jag har inte varit särskilt mycket i Ramundberget men de gånger jag har vart där har det varit helt fantastiskt och det är synd att säga något annat denna gång. Underbar snö, sköna pister att cruisa i och knappt liftkö att tala om. Apropå liftkö måste jag peta in att det var oerhört lite folk i Tänndalen på tisdagen också, jag trodde halva Sverige firade påsk i fjällen, men icke. Men trots de obefintliga liftköerna var det förvånansvärt mycket barn i Ramundberget. Eller hjälmfotingar som de kallas på skidspråk. Utan hejd susar de runt benen på en, rosa, röda, blå och svarta små fartgalningar. De var nog de enda som man eventuellt kunde behöva väja för, annars hade man hela backbredden för sig själv. Innan vi gav upp för dagen kikade vi även in en sväng på afterskin men om hjälmfotingarna var många i backen så var det inget emot vad de var här, alla samlade under samma tak. Skrik och stoj och klättervägg blandat med föräldrars förmaningar, ölglas och bamsetermosar gjorde att den stackars trubaduren hade vissa svårigheter att hålla sin publik fängslad. Så vi vände hemåt. Efter ytterligare ett antal varv på mössan, ”Draknästet”, lasange och lite slöbläddrande i ”Outside” gick också denna dag mot sitt slut.
Skiddag 3, torsdag: Mist, nails & icecream.
Ett par plusgrader utanför frukostfönstret och lite snöblandat regn. Hmm, aja. Familjerådet beslutar Tänndalen igen. Systemet ser nästan helt tomt ut när vi glider in på parkeringen. En stackars skidlärare drar runt två 10-12-åringar som ser tveksamt skidsugna ut. Dimman ligger tät över berget och vad som var snöblandat regn vid stugan är nu stora, trötta snöflingor här. Ingen semleskylt utanför serveringen heller. Men dåligt väder stoppade inte Stig-Helmer så vilka är vi att vika ned oss. Uppför it is. Ovanför trädgränsen behagar dock vinden ösa på och den blöta snöfallet tar form av hagelliknande småspik. Upp med halsduken. Dimman är tätare än i dalen och man ser max tre liftåkare framför sig. ”Det här är nog rekord i dåligt väder den här säsongen”, säger liftkillen. (=()Men snön! Den är som Sias vaniljglass när den är lagom tempererad för att göra kulor av. Den är sådär slushigt mjuk. Erik hade gillat detta. Här kan vilken jöns som helst få till vassa carvingskär. Så jag fokuserar på snön och tänker bort allt ovanför, vinden, dimman och småspiken. Och det går ganska bra förutom att man inte ser något vidare, i alla fall till efter lunch. Då har vinden tilltagit men inte lyckats jaga bort dimman så förhållandena ovanför snön är om möjligt ännu värre. Vassare småspik, tätare dimma och hårdare vind. Och nu kan inte ens snön väga över mitt humör. Jag känner mig mera som en förarglig karaktär som hade passat i Snowroller än en tvättäkta carvingentusiast. Försöker man ta fart och göra sköna svängar så är småspiken där och förstör, och åka med armen framför ansiktet är ingen hit.
Plötsligt nämner morsan att hon har köpt våffelsmet. (?!?!) Så nu hägrar en våffla i horisonten istället för den uteblivna semlan. Inte alltför många åk senare är våfflan i mitt inre alldeles fantastiskt inbjudande och vi ger upp. Genomblöta rullar vi hemåt vid två-tiden och sätter i oss våfflor med blåbärssylt, grädde och banan. Tre timmar senare faller det fortfarande någon sorts snö/regn från himlen. Men vädersajterna spår minusgrader för morgondagen så jag hoppas åtminstone vätan försvinner. Kanske gör en sista effort med mössan nu. Igår när jag bläddrade i ”Outside” läste jag en artikel om hur viktig återhämtning och vila är för träningsresultatet så det får väl bli det jag ägnar mig åt nu med våfflor och feelgood-böcker. Så att jag imorgon kan vara king of the hill.(eller queen om man så vill)
Så anländer jag i Ånge. Och Ånge har dött. Om Ånge någon gång har levat skulle jag vilja tillägga men det känns nästan för elakt. Det är mörkt, kallt och grått. Morsan och farsan har stuckit direkt från Funäsdalen för att hinna hämta mig och har därför inte ätit någon middag men hoppades på att en pizzeria skulle vara öppen. Men ingen pizzeria var öppen, hamburgerian var också stängd och något mer hittade vi inte så det blev korv med mos på Schell. Sån där korv med mos som legat på värmning för länge och inte smakar något men ändå lämnar någon sorts pulver och – stekfettandedräkt som inte vill släppa taget. Och sen ytterligare 3 timmar i bil, förutom de 10 i buss, till Funäsdalen.
Så, var resan värd besväret? Ja.
Skiddag 1, tisdag: Premiere.
Solen lyser med in frånvaro vid frukostbordet men det stoppar sällan de sanna entusiasterna. Siktet ställs in mot Tänndalen men först stopp i Funäsdalens skiduthyrning för hyra av skidor och inköp av liftkort. Efter lite chitchat med David bakom disken valdes det ut ett par Völkl Tigershark och viss dreglande åtrå väcktes i farsans blick så efter lite mer chitchat med David fick farsan byta sina Fischer mot ett par likadana Völkl. En tur genom butiken på nedre plan är oundviklig för att komma till utgången och jag får syn på min inspanade Haglöfs Spitz skaljacka, ljusblå med röda dragkedjor. Lite mer dreglande åtrå från mig men en tom plånbok är en tom plånbok så jackan fick ledsamt hänga kvar. Men glada och nöjda spatserar vi ut ur butiken mot bilen för att inta backarna.
Ett par minusgrader och lite nyfallen snö i pisterna ger perfekt före för ett par carvingskidor och hej vad det går. Tigershark slaktar mina lårmuskler redan innan lunch och kanterna skulle kunna skära upp Islands Vattnajökull som om den vore sommarvarm sorbet. Återigen en smärtsam påminnelse om den där omdiskuterade försäsongsträningen som aldrig blev av. Lägligt nog hade fiket som vi parkerat vid ställt ut en skylt med semlor på så åken efter lunch gick på ren målmedvetenhet mot den hägrande semlan. Och när den välförtjänta semlan äntligen ska inmundigas så har ju den trevliga damen bakom disken givetvis bakat småsemlor med chokladsmak och saffranssmak med lingongrädde. En av varje blir det då, tack.
Trött som en gnu och i bästa semester-med-föräldrarna-stil blir det inte många knop den här kvällen. Jag ringer brorsan och gör ett halvhjärtat försök att övertala honom att komma upp till helgen, men det var dåliga utsikter på biljettfronten, buss tåg och flyg, så han får fira sin påsk ensam på 170kvm. Jag virkar ett par varv på min neverending mössa och somnar vid 22-snåret som en sten.
Skiddag 2, onsdag: Ramis & Hjälmfotingslalom.
Samma väder vid frukostbordet som tisdagen. Familjerådet beslutar Ramundberget för denna dag och pick och pack lastas i Ferrariröda Saaben. Jag har inte varit särskilt mycket i Ramundberget men de gånger jag har vart där har det varit helt fantastiskt och det är synd att säga något annat denna gång. Underbar snö, sköna pister att cruisa i och knappt liftkö att tala om. Apropå liftkö måste jag peta in att det var oerhört lite folk i Tänndalen på tisdagen också, jag trodde halva Sverige firade påsk i fjällen, men icke. Men trots de obefintliga liftköerna var det förvånansvärt mycket barn i Ramundberget. Eller hjälmfotingar som de kallas på skidspråk. Utan hejd susar de runt benen på en, rosa, röda, blå och svarta små fartgalningar. De var nog de enda som man eventuellt kunde behöva väja för, annars hade man hela backbredden för sig själv. Innan vi gav upp för dagen kikade vi även in en sväng på afterskin men om hjälmfotingarna var många i backen så var det inget emot vad de var här, alla samlade under samma tak. Skrik och stoj och klättervägg blandat med föräldrars förmaningar, ölglas och bamsetermosar gjorde att den stackars trubaduren hade vissa svårigheter att hålla sin publik fängslad. Så vi vände hemåt. Efter ytterligare ett antal varv på mössan, ”Draknästet”, lasange och lite slöbläddrande i ”Outside” gick också denna dag mot sitt slut.
Skiddag 3, torsdag: Mist, nails & icecream.
Ett par plusgrader utanför frukostfönstret och lite snöblandat regn. Hmm, aja. Familjerådet beslutar Tänndalen igen. Systemet ser nästan helt tomt ut när vi glider in på parkeringen. En stackars skidlärare drar runt två 10-12-åringar som ser tveksamt skidsugna ut. Dimman ligger tät över berget och vad som var snöblandat regn vid stugan är nu stora, trötta snöflingor här. Ingen semleskylt utanför serveringen heller. Men dåligt väder stoppade inte Stig-Helmer så vilka är vi att vika ned oss. Uppför it is. Ovanför trädgränsen behagar dock vinden ösa på och den blöta snöfallet tar form av hagelliknande småspik. Upp med halsduken. Dimman är tätare än i dalen och man ser max tre liftåkare framför sig. ”Det här är nog rekord i dåligt väder den här säsongen”, säger liftkillen. (=()Men snön! Den är som Sias vaniljglass när den är lagom tempererad för att göra kulor av. Den är sådär slushigt mjuk. Erik hade gillat detta. Här kan vilken jöns som helst få till vassa carvingskär. Så jag fokuserar på snön och tänker bort allt ovanför, vinden, dimman och småspiken. Och det går ganska bra förutom att man inte ser något vidare, i alla fall till efter lunch. Då har vinden tilltagit men inte lyckats jaga bort dimman så förhållandena ovanför snön är om möjligt ännu värre. Vassare småspik, tätare dimma och hårdare vind. Och nu kan inte ens snön väga över mitt humör. Jag känner mig mera som en förarglig karaktär som hade passat i Snowroller än en tvättäkta carvingentusiast. Försöker man ta fart och göra sköna svängar så är småspiken där och förstör, och åka med armen framför ansiktet är ingen hit.
Plötsligt nämner morsan att hon har köpt våffelsmet. (?!?!) Så nu hägrar en våffla i horisonten istället för den uteblivna semlan. Inte alltför många åk senare är våfflan i mitt inre alldeles fantastiskt inbjudande och vi ger upp. Genomblöta rullar vi hemåt vid två-tiden och sätter i oss våfflor med blåbärssylt, grädde och banan. Tre timmar senare faller det fortfarande någon sorts snö/regn från himlen. Men vädersajterna spår minusgrader för morgondagen så jag hoppas åtminstone vätan försvinner. Kanske gör en sista effort med mössan nu. Igår när jag bläddrade i ”Outside” läste jag en artikel om hur viktig återhämtning och vila är för träningsresultatet så det får väl bli det jag ägnar mig åt nu med våfflor och feelgood-böcker. Så att jag imorgon kan vara king of the hill.(eller queen om man så vill)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)