Säsongens första skiddag och gasen i botten

Yes, dags för en kort uppdatering, jag har så mycket att göra att jag knappt hinner knyta skorna på morgonen. Hur som helst. Skidsäsongen inleddes i söndags i Kåbdalis utanför Jokkmokk. Underbart! Sol och härligt var det. Halva största backen var öppen, och under mina nyvallade skidor förvandlades den snart till 700 vita meter av paradiset. Alla ni som kan det här med skidåkning vet vad jag snackar om.


Vidare ska jag peta in ett tillägg till fikandet som nämndes i tidigare inlägg. Det har nämligen nått mina öron att ett gäng professorer som har fått nobelpris nämner just fikandet som en av anledningarna. Plötsligt känner jag hur världen ligger för mina fötter och att ingenting är omöjligt. Mer fika åt folket!

En sista liten grej är att när jag gick hem från skolan häromdagen var himlen sådär senhöstblodapelsinröd som är så fint. Tyvärr var jag ute lite för sent och allt det röda fina var nere vid horisonten och när jag väl letat upp en plats att ta en fin bild på så hade himlen gömt sig bakom hus, träd och Kappa. Så det blir ingen bild, ni får tänka er det hela, utan det stannar som ett ganska angenämt minne av Piteå på insidan av mitt pannben.

Och imorgon ska vi åter ta oss an...



ciao

Hemma som i hemma hemma

God afton!
Ja det är väl på tiden att det blir lite uppdatering här. Är nu hemma hos mor, far och bror i Sollentuna och lever det goda livet. Mammas mat, sovmorgnar och storstad med fika och butiker så långt ögat når. Dessutom kan jag helt oprovocerat trakassera min bror till vansinne och förnöjt och helt utan dåligt samvete gotta mig i min egen elakhet. Hehe, jag njuter varje sekund.

Igår gjorde vi stan, jag och min bror. Eller ja, göra stan och göra stan, det var mer så att vi åkte in till city med målet att införskaffa kläder utan någon planerad rutt. Det hela slutade med att vi i sex timmar hade rört oss på en yta av kanske hundra gånger tvåhundra meter och ändå lyckats handla på oss ett antal kassar var och blivit några tusen fattigare. Det säger en del om butiktätheten i Stockholm. Till vårt stora förtret insåg vi att vi inte hunnit täcka så många kvadrat som vi hade önskat och därmed inte hade tid över att besöka några av våra guldkorn. Men som sagt, några plagg rikare, några slantar fattigare och ganska nöjda med inköpen var vi. Eller jag var inte helt nöjd. Först hittar jag en toksnygg WCT-tröja på Skank i Sthlm. Ljusblå, denna fantastiska färg som är min nya favorit. Men nej, den fanns såklart inte i min storlek. Så jag kollar på nätet när jag kommer hem, tänker jag. Hursom, vidare i shoppingtagen rullar vi in på Stadium på jakt efter inget särskilt. Där hittar jag mina favoritadidasskor i min tidigare nämnda favoritkulör ljusblått. PÅ rea dessutom! Men nej, inte min storlek här heller. Så jag tvingar runt bror min på fler Stadium (det ligger ju ett i varje hörn i den här stan) i sökandet efter dessa fabulösa fotbeklädnader som jag bara måste ha i min ägo. Men nej, tröstlöst, fler än jag har fattat tycke för dessa guldklimpar. MEN, lite lessen och uppgiven, ramlar jag då helt otippat in i en hel avdelning Kari Traa-kläder på Stadium. (Ni som har umgåtts nånting med mig senaste månaden kan ju tänka er vad som händer här). Jag dör! Den allsmäktige måste sett mig och hört mina böner! (Jag bör kanske här tillägga att jag för någon vecka sedan helt omedvetet la in ett bokmärke på datorn till Kari Traas hemsida, som för att undermedvetet påminna mig själv om att skaffa just detta fantastiska ljusblåa (JA, DET ÄR SANT!) underställ som bör vara varje skidåkarinnas våta dröm). Där hänger dessa plagg som jag trånat och dreglat efter i flera veckors tid. Mamma mia! Men, som för att ge den här käcka dan ett riktigt kalasslut så var mina pengar slut. DET KAN INTE VARA SANT! Men jo. Så snabba puckar hem och smörja munlädret för att övertyga mor min om att ett Kari Traa-underställ bör tillhöra varje skidåkarinna och att det kvalitets- och funktionsmässigt är helt överlägset allt annat på marknaden och därför självklart motsvarar priset. (ett litet ps här är att Skank-tröjan inte fanns i min storlek på nätet heller och att jag därför ännu lite mer ville ha understället) Och jag kammar hem. Jag tror min mamma har saknat mig en smula, smörjeriet gick lite väl lätt, jag som förberett en arsenal av övertalningsfraser behövde knappt nämna julklapp förrän hon själv föreslog det. Men som ni vet är jag inte den som är den, utan jag kniper igen, nickar kärleksfullt och proklamerar att hon är världens bästa morsa.

Den här dagen har varit helt i stil med gårdagen, i alla fall när det gäller det där med att få saker gjort och då i synnerhet studierna. Går upp i lagom lökig hemma hemma-tid vid halv tio och klämmer i mig fet frukost. Sen beställer jag äntligen den där mobiltelefonen som jag glott på lite för länge, och det är på tiden, min gamla är lite nyckfull och låter mig bara höra delar av vad den jag pratar med säger. Så okej, det kan ju få en bock på att göra-listan. Sen vare på med Biltema-overallen och ut till däckbytarfarsan som ligger dubbelvikt på uppfarten halvt under bilen med skiftnyckel och hävstång i högsta hugg. Eftersom jag är lite grabbig och försöker vara självständig och oberoende så tänker jag ju alltid när det gäller såna här manliga grejer att jag ska göra det själv för att bevisa för alla, och mest mig själv tror jag, att jag kan. Så även i detta med att byta däck på bilen. Men nu råkade far min vara snabb som blixten och hade på nåt sätt redan planerat in tid den här helgen för att hjälpa mig och låg som sagt redan dubbelvikt på uppfarten.(Kan ju ha nåt att göra med den här pappas flicka-mammas pojke-grejen ni vet, flickor blir curlade av sin far och pojkar av sin mor) Och det är ju lite knepigt att va två när det gäller ett sådant här projekt så jag struttar runt en stund och kommer med glada tillrop allteftersom däckbytet pågår. Efter ett par uppmaningar från min far tar jag mig så an projekt nummer två när det gäller bilen. Detta är spännande, det har nämligen läckt in vatten längs golvet på passagerarsidan så mattan både fram och bak och genomblöt. Så jag börjar rensa löv under motorhuven för att undersöka ifall det kan vara regnvatten som letar sig in i kupén. Med diskhandskar på och utrustad med skruvmejsel gräver jag ut år av gegga från skrymslen och vrår. Om jag lyckades eller ej återstår att se då vi inte lyckades hitta något misstänkt hål som vattnet kunde smitit in i. Projekt nummer tre när det gäller bilen blev således att riva upp mattan så mycket det går för att torka ur det vatten som redan var där. Den mysiga mattan visar sig vara ett par centimeter tjock och har sugit åt sig litervis av vätska, förmodligen under ett antal veckors tid, så det är inte jättefräscht därunder. Men upp med den och krångla in en kupévärmare för att försöka torka ur det som trasan inte kunde ta. Den stackars värmaren kämpar än. Intressant om det här problemet kvarstår till vintern när det blir is och skit av det där vattnet.... eller inte.

Sen skulle jag göra det som jag har blivit fantastiskt bra på den senaste tiden. Fika. Och fikandet skulle utföras i Stockholm med herr Rönngren och dennes syster och målet var att avhandla diverse kreativa idéer som förhoppningsvis skall förverkligas inom inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr kan jag inte avslöja så mycket om idéerna men det blev en hel del sagt i alla fall. Eftersom fikat utmynnade i en hel halvdag med Stockholmsguidning och pizzamiddag så kan ni ju tänka er antalet samtalsämnen som hann avverkas. Mycket trevligt, och peppande vad gäller de kommande projekten.

Min ja typ bitanke med den här däckbytarhelgen var ju också att hinna träffa lite polare, men det slog mig ju som blixt från himlen att det inte är många kvar här i Sthlm så man fick vackert sadla om tankemaskineriet och göra detta till helvit helg, och kanske en välbehövlig sådan efter senaste tidens bravader. Ska därför nu luta mig tillbaka i soffan och förbereda mig litegrann inför morgondagens uppdrag. Studera.

Fred och ut

S

The soundtrack to our lives...

Vaknade för någon dag sedan lite sådär lagom pigg och som alltid på förträffligt morgonhumör(ehm...nej). Min kära sambo, som också är solstråle på morgonen hade kört igång Winnerbäck i stereon för att vi lixom skulle komma i ännu bättre stämning. När låten "Tvivel" går på och vi i tystnad slevar i oss morgongröten medan vi lyssnar inser vi båda i samma ögonblick att den här låten måste vara skriven till oss och menad för oss att lyssna på just i detta nu. I alla fall varenda versrad(tvivlar är mycket att säga att vi gör, även om vi inte alltför sällan undrar vart vi är på väg). Vi tittar på varandra och brister ut i gapflabb. Det är helt vansinnigt, Winnerbäck har satt ord på vårt liv.


Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...