onsdag 11 november 2009
måndag 9 november 2009
Världsliga bekymmer i Piteå
Tänkte börja det här inlägget med att ösa ur mig mitt allmänna missnöje över tillvaron, ni vet, tröga morgnar, tiden räcker inte till, det är mörkt nästan hela dan, jag går aldrig och lägger mig i tid, pengarna är slut, jag har taskig kondition...osv. Men, så såg jag på nyheterna på tv4 alldeles nyss. (Glodde för övrigt lite halvt på fotbollsgalan innan dess och blev mäkta förvånad över ett gäng snedsteg, och har inte Zlatan fått allt han nånsin kunnat drömma om nu? Man vet ju nästan allt om honom, vare sig man vill eller inte och nu kan det väl inte rimligtvis finnas nåt mer han kan erövra eller vinna för att bevisa sin storhet? hursom....parentes). Och på nyheterna visar man firandet av tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall, ett hejdundrande spektakel i bästa upplevelseanda. Dessutom talade Angela Merkel som själv var uppväxt i Östtyskland och kände befrielsen när muren föll. Men det inslag som gick på direkt efter detta, om firandet av Berlinmurens fall, handlade om uppbyggandet av en mur för att skydda Israel från palestinierna. Tredje riket, Hitler och det delade Tyskland som skrivit en enorm del av världens moderna historia och inverkat nåt ofantligt på samhället idag, har vi inte lärt oss nåt av det? Nu byggs det en mur för att återigen separera och avskilja människor. Vad händer?
Måste för övrigt tillägga att jag har börjat läsa en oerhört intressant bok; "Nextopia" av Micael Dahlén. Den handlar om det nya Förväntningssamhället, hur nuvärdet av det vi förväntar oss är så mycket mer än det vi redan har, och där det nya mantrat är "You are never better than your next performance". Rekommenderas å det varmaste!
Måste för övrigt tillägga att jag har börjat läsa en oerhört intressant bok; "Nextopia" av Micael Dahlén. Den handlar om det nya Förväntningssamhället, hur nuvärdet av det vi förväntar oss är så mycket mer än det vi redan har, och där det nya mantrat är "You are never better than your next performance". Rekommenderas å det varmaste!
torsdag 5 november 2009
Incredibles, Vintersylt och Aura
Kort och koncist. Snart ska jag skärpa mig =)
1. Halloween var återigen ett partaj utan dess like. Snygga outfits hade vi knåpat ihop också, The Incredibles får passa sig, kopiorna är nästan snäppet vassare än originalen.
2. Planering av vintersylt (winterjam) är i full gång! Skidramp från Kårhusets tak, hur coolt är inte det! Keep your eyes open, snart kommer det mer!
3. Sist men inte minst har jag nu beställt de här skidorna jag har trånat efter alldeles för länge. Beräknad leverans 12 nov, då blir det THE BIG UNBOXING EVENT!
Nu sova. Imorgon upp, fix och trix sen bär det iväg till Skellefteå för lite jobb och en välkommen slant till fickan.
På återseende!
1. Halloween var återigen ett partaj utan dess like. Snygga outfits hade vi knåpat ihop också, The Incredibles får passa sig, kopiorna är nästan snäppet vassare än originalen.
2. Planering av vintersylt (winterjam) är i full gång! Skidramp från Kårhusets tak, hur coolt är inte det! Keep your eyes open, snart kommer det mer!
3. Sist men inte minst har jag nu beställt de här skidorna jag har trånat efter alldeles för länge. Beräknad leverans 12 nov, då blir det THE BIG UNBOXING EVENT!
Nu sova. Imorgon upp, fix och trix sen bär det iväg till Skellefteå för lite jobb och en välkommen slant till fickan.
På återseende!
onsdag 21 oktober 2009
Säsongens första skiddag och gasen i botten
Yes, dags för en kort uppdatering, jag har så mycket att göra att jag knappt hinner knyta skorna på morgonen. Hur som helst. Skidsäsongen inleddes i söndags i Kåbdalis utanför Jokkmokk. Underbart! Sol och härligt var det. Halva största backen var öppen, och under mina nyvallade skidor förvandlades den snart till 700 vita meter av paradiset. Alla ni som kan det här med skidåkning vet vad jag snackar om.
Vidare ska jag peta in ett tillägg till fikandet som nämndes i tidigare inlägg. Det har nämligen nått mina öron att ett gäng professorer som har fått nobelpris nämner just fikandet som en av anledningarna. Plötsligt känner jag hur världen ligger för mina fötter och att ingenting är omöjligt. Mer fika åt folket!
En sista liten grej är att när jag gick hem från skolan häromdagen var himlen sådär senhöstblodapelsinröd som är så fint. Tyvärr var jag ute lite för sent och allt det röda fina var nere vid horisonten och när jag väl letat upp en plats att ta en fin bild på så hade himlen gömt sig bakom hus, träd och Kappa. Så det blir ingen bild, ni får tänka er det hela, utan det stannar som ett ganska angenämt minne av Piteå på insidan av mitt pannben.
Och imorgon ska vi åter ta oss an...
ciao
Vidare ska jag peta in ett tillägg till fikandet som nämndes i tidigare inlägg. Det har nämligen nått mina öron att ett gäng professorer som har fått nobelpris nämner just fikandet som en av anledningarna. Plötsligt känner jag hur världen ligger för mina fötter och att ingenting är omöjligt. Mer fika åt folket!
En sista liten grej är att när jag gick hem från skolan häromdagen var himlen sådär senhöstblodapelsinröd som är så fint. Tyvärr var jag ute lite för sent och allt det röda fina var nere vid horisonten och när jag väl letat upp en plats att ta en fin bild på så hade himlen gömt sig bakom hus, träd och Kappa. Så det blir ingen bild, ni får tänka er det hela, utan det stannar som ett ganska angenämt minne av Piteå på insidan av mitt pannben.
Och imorgon ska vi åter ta oss an...
ciao
lördag 10 oktober 2009
Hemma som i hemma hemma
God afton!
Ja det är väl på tiden att det blir lite uppdatering här. Är nu hemma hos mor, far och bror i Sollentuna och lever det goda livet. Mammas mat, sovmorgnar och storstad med fika och butiker så långt ögat når. Dessutom kan jag helt oprovocerat trakassera min bror till vansinne och förnöjt och helt utan dåligt samvete gotta mig i min egen elakhet. Hehe, jag njuter varje sekund.
Igår gjorde vi stan, jag och min bror. Eller ja, göra stan och göra stan, det var mer så att vi åkte in till city med målet att införskaffa kläder utan någon planerad rutt. Det hela slutade med att vi i sex timmar hade rört oss på en yta av kanske hundra gånger tvåhundra meter och ändå lyckats handla på oss ett antal kassar var och blivit några tusen fattigare. Det säger en del om butiktätheten i Stockholm. Till vårt stora förtret insåg vi att vi inte hunnit täcka så många kvadrat som vi hade önskat och därmed inte hade tid över att besöka några av våra guldkorn. Men som sagt, några plagg rikare, några slantar fattigare och ganska nöjda med inköpen var vi. Eller jag var inte helt nöjd. Först hittar jag en toksnygg WCT-tröja på Skank i Sthlm. Ljusblå, denna fantastiska färg som är min nya favorit. Men nej, den fanns såklart inte i min storlek. Så jag kollar på nätet när jag kommer hem, tänker jag. Hursom, vidare i shoppingtagen rullar vi in på Stadium på jakt efter inget särskilt. Där hittar jag mina favoritadidasskor i min tidigare nämnda favoritkulör ljusblått. PÅ rea dessutom! Men nej, inte min storlek här heller. Så jag tvingar runt bror min på fler Stadium (det ligger ju ett i varje hörn i den här stan) i sökandet efter dessa fabulösa fotbeklädnader som jag bara måste ha i min ägo. Men nej, tröstlöst, fler än jag har fattat tycke för dessa guldklimpar. MEN, lite lessen och uppgiven, ramlar jag då helt otippat in i en hel avdelning Kari Traa-kläder på Stadium. (Ni som har umgåtts nånting med mig senaste månaden kan ju tänka er vad som händer här). Jag dör! Den allsmäktige måste sett mig och hört mina böner! (Jag bör kanske här tillägga att jag för någon vecka sedan helt omedvetet la in ett bokmärke på datorn till Kari Traas hemsida, som för att undermedvetet påminna mig själv om att skaffa just detta fantastiska ljusblåa (JA, DET ÄR SANT!) underställ som bör vara varje skidåkarinnas våta dröm). Där hänger dessa plagg som jag trånat och dreglat efter i flera veckors tid. Mamma mia! Men, som för att ge den här käcka dan ett riktigt kalasslut så var mina pengar slut. DET KAN INTE VARA SANT! Men jo. Så snabba puckar hem och smörja munlädret för att övertyga mor min om att ett Kari Traa-underställ bör tillhöra varje skidåkarinna och att det kvalitets- och funktionsmässigt är helt överlägset allt annat på marknaden och därför självklart motsvarar priset. (ett litet ps här är att Skank-tröjan inte fanns i min storlek på nätet heller och att jag därför ännu lite mer ville ha understället) Och jag kammar hem. Jag tror min mamma har saknat mig en smula, smörjeriet gick lite väl lätt, jag som förberett en arsenal av övertalningsfraser behövde knappt nämna julklapp förrän hon själv föreslog det. Men som ni vet är jag inte den som är den, utan jag kniper igen, nickar kärleksfullt och proklamerar att hon är världens bästa morsa.
Den här dagen har varit helt i stil med gårdagen, i alla fall när det gäller det där med att få saker gjort och då i synnerhet studierna. Går upp i lagom lökig hemma hemma-tid vid halv tio och klämmer i mig fet frukost. Sen beställer jag äntligen den där mobiltelefonen som jag glott på lite för länge, och det är på tiden, min gamla är lite nyckfull och låter mig bara höra delar av vad den jag pratar med säger. Så okej, det kan ju få en bock på att göra-listan. Sen vare på med Biltema-overallen och ut till däckbytarfarsan som ligger dubbelvikt på uppfarten halvt under bilen med skiftnyckel och hävstång i högsta hugg. Eftersom jag är lite grabbig och försöker vara självständig och oberoende så tänker jag ju alltid när det gäller såna här manliga grejer att jag ska göra det själv för att bevisa för alla, och mest mig själv tror jag, att jag kan. Så även i detta med att byta däck på bilen. Men nu råkade far min vara snabb som blixten och hade på nåt sätt redan planerat in tid den här helgen för att hjälpa mig och låg som sagt redan dubbelvikt på uppfarten.(Kan ju ha nåt att göra med den här pappas flicka-mammas pojke-grejen ni vet, flickor blir curlade av sin far och pojkar av sin mor) Och det är ju lite knepigt att va två när det gäller ett sådant här projekt så jag struttar runt en stund och kommer med glada tillrop allteftersom däckbytet pågår. Efter ett par uppmaningar från min far tar jag mig så an projekt nummer två när det gäller bilen. Detta är spännande, det har nämligen läckt in vatten längs golvet på passagerarsidan så mattan både fram och bak och genomblöt. Så jag börjar rensa löv under motorhuven för att undersöka ifall det kan vara regnvatten som letar sig in i kupén. Med diskhandskar på och utrustad med skruvmejsel gräver jag ut år av gegga från skrymslen och vrår. Om jag lyckades eller ej återstår att se då vi inte lyckades hitta något misstänkt hål som vattnet kunde smitit in i. Projekt nummer tre när det gäller bilen blev således att riva upp mattan så mycket det går för att torka ur det vatten som redan var där. Den mysiga mattan visar sig vara ett par centimeter tjock och har sugit åt sig litervis av vätska, förmodligen under ett antal veckors tid, så det är inte jättefräscht därunder. Men upp med den och krångla in en kupévärmare för att försöka torka ur det som trasan inte kunde ta. Den stackars värmaren kämpar än. Intressant om det här problemet kvarstår till vintern när det blir is och skit av det där vattnet.... eller inte.
Sen skulle jag göra det som jag har blivit fantastiskt bra på den senaste tiden. Fika. Och fikandet skulle utföras i Stockholm med herr Rönngren och dennes syster och målet var att avhandla diverse kreativa idéer som förhoppningsvis skall förverkligas inom inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr kan jag inte avslöja så mycket om idéerna men det blev en hel del sagt i alla fall. Eftersom fikat utmynnade i en hel halvdag med Stockholmsguidning och pizzamiddag så kan ni ju tänka er antalet samtalsämnen som hann avverkas. Mycket trevligt, och peppande vad gäller de kommande projekten.
Min ja typ bitanke med den här däckbytarhelgen var ju också att hinna träffa lite polare, men det slog mig ju som blixt från himlen att det inte är många kvar här i Sthlm så man fick vackert sadla om tankemaskineriet och göra detta till helvit helg, och kanske en välbehövlig sådan efter senaste tidens bravader. Ska därför nu luta mig tillbaka i soffan och förbereda mig litegrann inför morgondagens uppdrag. Studera.
Fred och ut
S
Ja det är väl på tiden att det blir lite uppdatering här. Är nu hemma hos mor, far och bror i Sollentuna och lever det goda livet. Mammas mat, sovmorgnar och storstad med fika och butiker så långt ögat når. Dessutom kan jag helt oprovocerat trakassera min bror till vansinne och förnöjt och helt utan dåligt samvete gotta mig i min egen elakhet. Hehe, jag njuter varje sekund.
Igår gjorde vi stan, jag och min bror. Eller ja, göra stan och göra stan, det var mer så att vi åkte in till city med målet att införskaffa kläder utan någon planerad rutt. Det hela slutade med att vi i sex timmar hade rört oss på en yta av kanske hundra gånger tvåhundra meter och ändå lyckats handla på oss ett antal kassar var och blivit några tusen fattigare. Det säger en del om butiktätheten i Stockholm. Till vårt stora förtret insåg vi att vi inte hunnit täcka så många kvadrat som vi hade önskat och därmed inte hade tid över att besöka några av våra guldkorn. Men som sagt, några plagg rikare, några slantar fattigare och ganska nöjda med inköpen var vi. Eller jag var inte helt nöjd. Först hittar jag en toksnygg WCT-tröja på Skank i Sthlm. Ljusblå, denna fantastiska färg som är min nya favorit. Men nej, den fanns såklart inte i min storlek. Så jag kollar på nätet när jag kommer hem, tänker jag. Hursom, vidare i shoppingtagen rullar vi in på Stadium på jakt efter inget särskilt. Där hittar jag mina favoritadidasskor i min tidigare nämnda favoritkulör ljusblått. PÅ rea dessutom! Men nej, inte min storlek här heller. Så jag tvingar runt bror min på fler Stadium (det ligger ju ett i varje hörn i den här stan) i sökandet efter dessa fabulösa fotbeklädnader som jag bara måste ha i min ägo. Men nej, tröstlöst, fler än jag har fattat tycke för dessa guldklimpar. MEN, lite lessen och uppgiven, ramlar jag då helt otippat in i en hel avdelning Kari Traa-kläder på Stadium. (Ni som har umgåtts nånting med mig senaste månaden kan ju tänka er vad som händer här). Jag dör! Den allsmäktige måste sett mig och hört mina böner! (Jag bör kanske här tillägga att jag för någon vecka sedan helt omedvetet la in ett bokmärke på datorn till Kari Traas hemsida, som för att undermedvetet påminna mig själv om att skaffa just detta fantastiska ljusblåa (JA, DET ÄR SANT!) underställ som bör vara varje skidåkarinnas våta dröm). Där hänger dessa plagg som jag trånat och dreglat efter i flera veckors tid. Mamma mia! Men, som för att ge den här käcka dan ett riktigt kalasslut så var mina pengar slut. DET KAN INTE VARA SANT! Men jo. Så snabba puckar hem och smörja munlädret för att övertyga mor min om att ett Kari Traa-underställ bör tillhöra varje skidåkarinna och att det kvalitets- och funktionsmässigt är helt överlägset allt annat på marknaden och därför självklart motsvarar priset. (ett litet ps här är att Skank-tröjan inte fanns i min storlek på nätet heller och att jag därför ännu lite mer ville ha understället) Och jag kammar hem. Jag tror min mamma har saknat mig en smula, smörjeriet gick lite väl lätt, jag som förberett en arsenal av övertalningsfraser behövde knappt nämna julklapp förrän hon själv föreslog det. Men som ni vet är jag inte den som är den, utan jag kniper igen, nickar kärleksfullt och proklamerar att hon är världens bästa morsa.
Den här dagen har varit helt i stil med gårdagen, i alla fall när det gäller det där med att få saker gjort och då i synnerhet studierna. Går upp i lagom lökig hemma hemma-tid vid halv tio och klämmer i mig fet frukost. Sen beställer jag äntligen den där mobiltelefonen som jag glott på lite för länge, och det är på tiden, min gamla är lite nyckfull och låter mig bara höra delar av vad den jag pratar med säger. Så okej, det kan ju få en bock på att göra-listan. Sen vare på med Biltema-overallen och ut till däckbytarfarsan som ligger dubbelvikt på uppfarten halvt under bilen med skiftnyckel och hävstång i högsta hugg. Eftersom jag är lite grabbig och försöker vara självständig och oberoende så tänker jag ju alltid när det gäller såna här manliga grejer att jag ska göra det själv för att bevisa för alla, och mest mig själv tror jag, att jag kan. Så även i detta med att byta däck på bilen. Men nu råkade far min vara snabb som blixten och hade på nåt sätt redan planerat in tid den här helgen för att hjälpa mig och låg som sagt redan dubbelvikt på uppfarten.(Kan ju ha nåt att göra med den här pappas flicka-mammas pojke-grejen ni vet, flickor blir curlade av sin far och pojkar av sin mor) Och det är ju lite knepigt att va två när det gäller ett sådant här projekt så jag struttar runt en stund och kommer med glada tillrop allteftersom däckbytet pågår. Efter ett par uppmaningar från min far tar jag mig så an projekt nummer två när det gäller bilen. Detta är spännande, det har nämligen läckt in vatten längs golvet på passagerarsidan så mattan både fram och bak och genomblöt. Så jag börjar rensa löv under motorhuven för att undersöka ifall det kan vara regnvatten som letar sig in i kupén. Med diskhandskar på och utrustad med skruvmejsel gräver jag ut år av gegga från skrymslen och vrår. Om jag lyckades eller ej återstår att se då vi inte lyckades hitta något misstänkt hål som vattnet kunde smitit in i. Projekt nummer tre när det gäller bilen blev således att riva upp mattan så mycket det går för att torka ur det vatten som redan var där. Den mysiga mattan visar sig vara ett par centimeter tjock och har sugit åt sig litervis av vätska, förmodligen under ett antal veckors tid, så det är inte jättefräscht därunder. Men upp med den och krångla in en kupévärmare för att försöka torka ur det som trasan inte kunde ta. Den stackars värmaren kämpar än. Intressant om det här problemet kvarstår till vintern när det blir is och skit av det där vattnet.... eller inte.
Sen skulle jag göra det som jag har blivit fantastiskt bra på den senaste tiden. Fika. Och fikandet skulle utföras i Stockholm med herr Rönngren och dennes syster och målet var att avhandla diverse kreativa idéer som förhoppningsvis skall förverkligas inom inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr kan jag inte avslöja så mycket om idéerna men det blev en hel del sagt i alla fall. Eftersom fikat utmynnade i en hel halvdag med Stockholmsguidning och pizzamiddag så kan ni ju tänka er antalet samtalsämnen som hann avverkas. Mycket trevligt, och peppande vad gäller de kommande projekten.
Min ja typ bitanke med den här däckbytarhelgen var ju också att hinna träffa lite polare, men det slog mig ju som blixt från himlen att det inte är många kvar här i Sthlm så man fick vackert sadla om tankemaskineriet och göra detta till helvit helg, och kanske en välbehövlig sådan efter senaste tidens bravader. Ska därför nu luta mig tillbaka i soffan och förbereda mig litegrann inför morgondagens uppdrag. Studera.
Fred och ut
S
måndag 5 oktober 2009
The soundtrack to our lives...
Vaknade för någon dag sedan lite sådär lagom pigg och som alltid på förträffligt morgonhumör(ehm...nej). Min kära sambo, som också är solstråle på morgonen hade kört igång Winnerbäck i stereon för att vi lixom skulle komma i ännu bättre stämning. När låten "Tvivel" går på och vi i tystnad slevar i oss morgongröten medan vi lyssnar inser vi båda i samma ögonblick att den här låten måste vara skriven till oss och menad för oss att lyssna på just i detta nu. I alla fall varenda versrad(tvivlar är mycket att säga att vi gör, även om vi inte alltför sällan undrar vart vi är på väg). Vi tittar på varandra och brister ut i gapflabb. Det är helt vansinnigt, Winnerbäck har satt ord på vårt liv.
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...
måndag 21 september 2009
Kreativ kaosvecka feat. knallpack och totallök
God afton!
Ännu en vecka till ända och en ny tar sin början. För att summera förra veckan så kan vi börja med att när jag väl sparkat i gång den på tisdagen (ja, ibland har man ju oförskämd startsträcka innan man får den berömda tummen ur) så hade vi oerhört intressant föreläsning om teater och hur man numera tänker kring det ur ett upplevelseperspektiv. Min hjärna gick tokigång och jag har fortfarande inte avslutat mitt reflekterande PM från den lektionen. Känns som man kan spinna på i evigheter om detta hav av möjligheter för en upplevelseproducent. Hursom, vidare till onsdagen som bjöd på mindre intressant och galet oförberett (så oförberett som det bara kan bli) studiebesök på Kulturens Hus i Luleå. Oförbereddheten och icke-uppföljningen gjorde att besöket inte gav mig nåt mer än lite skönhet för ögonen genom utsikten över Norra Hamn. Så vi lämnar det där.
Jo, på tisdagskvällen fick jag ju ett sms där det stod ungefär såhär: "Görs imorgon? Jag behöver hjälp av någon med smak till ett litet projekt." Hmm, smicker och uppdrag i upplevelseanda i bara en mening... OMÖJLIGT att inte bli nyfiken. Så visst, det lilla projektet skulle äga rum (eller påföras, som nu är den nya beskrivningen för detta, dvs påbörjas och slutföra i samma ord) på onsdagseftermiddagen och det var alltså till min gode vän AB som jag begav mig efter Luleå-visiten. Det visade sig att denne nästan två meter långe filmcitatmarodör (jo, det är han faktiskt) hade plockat fram det allra yttersta av sin kreativitet och ville bygga en hylla av en uttjänt snowboard. (Japp, ni läste rätt). Efter ett par tänkarvarv i hans lägenhet samt inmundigande av gräddig pasta- och baconrätt i bästa AB-stil började den kreativa processen för hur detta uppdrag skulle genomföras. Efter en hel del grubblande, både i och utanför lådan, och efter att ha förkastat sjukligt många bra och faktiskt helt genomförbara idéer var vi tillbaka vid hyllan. I enlighet med all tänkbar kunskap inom att producera upplevelser har vi varit och snuddat vid allt ifrån illusionen att brädan hänger i luften med ljus bakom till klädhängare till att måla upp AB:s skidor på den och sedan smacka upp den på väggen. Eftersom projektet hemskt och helst gärna skulle avslutas redan samma kväll fick vi stryka dessa fantastiskt fyndiga förslag och jobba på just hyllan. Så begav vi oss till Piteås galleria för att inhandla diverse skruvar, pluggar, lampor, sladdar m.m. Väl tillbaka och efter ytterligare ett gäng tänkarvarv i lägenheten börjar så tillverkningsprocessen. Vi mäter, skruvar, hamrar, borrar, mäter, kapar sladd, zappar på TV:n ("Kändisdjungeln", detta vedervärdiga program! VEM tittar?), skruvar igen, pillar i sladd i sockerbit och slutligen: trycker på strömbrytaren. Voila! Mästerverket blev en skönhet av sällan skådad art=)
Nu kommer det bästa av allt. Boostad av kreativitetskicken med snowboardhyllan började jag tidigt på torsdagsmorgonen att förbereda för ännu en dag av produktiva och uppfinningsrika projekt. Efter tvättade, städande och bakande av bröd styrde vi, jag och snowboardvännen, kosan mot Beijer för att avsluta ett projekt jag påbörjat för ett år sedan. (Jag vet, det känns hemskt att erkänna, men det är så lätt att skjuta saker in i framtiden. Jag har hört att om man är tillräckligt duktig så hinner men inte ikapp dem till slut =)) Det införskaffades plywood och pensel och efter uppslutning från EH började kreerandet. Medan jag vek, mätte, klippte och häftade tyg samt målade ett nattduksbord (nästan samtidigt faktiskt) ägnade sig herrarna åt vad herrar gör bäst: sätta upp hyllor. Två män, en hylla. Och tilläggas bör att det redan var borrat hål i väggen för just en sådan här hylla. (Ni vet, LACK från IKEA, alla har dem) Alltså skulle det bara dras ut gammal plugg, sättas i ny och skruvas dit hyllan. Efter visst borrande (ja, trots att det fanns hål =S), bankande och mätande började så smått hyllan infinna sig på väggen. Utan rätt plugg, inte skruvad i alla hålen och med träskruv i betongvägg kröp det så småningom fram och än så länge återstår det att se hur långlivad relationen vägg-hylla blir. Men nöjda och stolta karlar har satt hylla på vägg och kreativitetsådran i oss blev än lite mer boostad. Så vi avslutar dagen med flaggan i topp framför Johnny Depps strålande skådespelarinsats i "Sweeney Todd".
Torsdagens produktivitet till trots blev fredagen ett riktigt bottennapp. Masade mig ut i löparspåret på morgonkvisten men vilken besvikelse det blev. Tokdåligt gick det, kasst tempo och ändå blev jag inte tillräckligt trött. (ni vet sådär skönt som det borde kännas, nu vart det bara obehagligt) Så nej, studier skulle det satsas på istället. Hem igen och efter att ha lurat upp EH på skolan, genom att säga att jag snart skulle infinna mig, tog det en evinnerlig tid innan jag lyckades ta mig ut över dörrmattan. Vad det var som gick så trögt har jag fortfarande inte kommit på, men troligtvis råkade jag halvera tempot i min hjärna för att få så lite gjort på så mycket tid är inte min stil. Alls. Och när jag väl kommer till skolan, sisådär en halvtimme innan lunch, utnyttjar jag kanske tio minuter av den halvtimmen till effektiv verksamhet och gör nåt jag borde gjort för flera dagar sen. Sedan är det dags för käk. Halva dagen gått, inget vettigt gjort. Och vad händer sen? Jo, jag somnar i en soffa, tar år på mig att vakna till liv och börjar sedan surfa på ny mobiltelefon istället för att få den där världsmytomspunna tummen ur. Två timmar ren ineffektivitet. Eller varför inte någon sorts omvänd multitasking, konsten att få flera saker ogjorda samtidigt. Efter de två timmarna lyckades jag hela situationen till trots skriva ner ett par rader till tidigare nämnda PM. Men less och oinspirerad gav jag snart upp och gick hem för att gå och se "Flickan som lekte med elden". En smula besviken på filmen men på det hela taget ganska nöjd. Kvällen avslutades med paj och popcorn hos EH framför "Cloverfield".
Så till lördagen, denna skälvande lördag som jag inte har lust att skriva så mycket om här mer än om hur det hela slutade ganska tragikomiskt. På grund av dagens händelser ville jag dränka känslorna i berusningsmedlet alkohol och så blev det. Start klockan sex, med paus och besök på hyfsad konsert i Black Box vid sju-tiden, och sedan vidare in i dimman. Det spelades spel och dracks gin och tonic (GT för oss som kan branschen). Sen dracks det inte bara gin och tonic utan även en hel del annat icke-alkoholfritt. Så efter att ha dansat loss till diverse uttjatad dansmusik spårade det hela, i vanlig ordning, ur. I likhet med "alla" mina tidigare tremannapartyn. En viss släppte ner två (fulla) shotglas från balkongen och när de skulle hämtas lyckas denne någon låsa ute sig själv. Lyckligt ovetandes om vår alldeles för berusade vän, som somnar på gräsmattan där utanför, röjer vi andra två vidare i lägenheten. Efter obestämd tid (två minuter? en timme?) inser vi att nåt inte står rätt till och beger oss på jakt efter vår vän. Ja, som då har somnat på gräsmattan. Vi väcker och bär in. Väl inne tar han tre trappor i två steg (yes, så långa ben har han) för att kasta sig in på toaletten. Efter återigen obestämd tid och massor med bankande får vi komma in för att se så att allt står rätt till. Vid liv. Tack gode Gud. Och när man är full ska man dricka vatten. Men envis och knallpackad häller vattnet över sig istället, och garvar självgott som ett litet barn. Nästa glas hälls över mig. Två tålamodsandetag senare tvingar vi festprissen till sängen och placerar huskur på nattduksbordet. Vi blir också på nåt underligt vis övertalade att ta med prissens hemmanycklar med oss för att låsa dörren från utsidan. Jaja, om det är den innersta viljan så...
På söndagsmorgonen väcks jag av två sms:
1. "Hmm. Mat?"
2. "Förlåt!"
Gissa vem som skrev vilket?
Det blev både mat och förlåt och den lökigaste söndagen Piteå har sett genom alla tider. Mat, mat, mat, popcorn, chips, godis, cola, paj, glass (inte vilken som helst heller, Ben & Jerry's!) mer mat och två filmer. Stenhård action á la Bruce Willis i Die hard 4 och mystecknat med Ice Age 2.
I vanlig ordning smög sig söndagsångesten på sådär framåt kvällningen men jag lyckades hålla den i schack till imorse så jag helt hyper startade dagen med att skriva i kalendern på tisdagsmorgonen (dvs imorgon) "Kickass-dagen, NU händer det". Så imorgon händer det.
Peace
Ännu en vecka till ända och en ny tar sin början. För att summera förra veckan så kan vi börja med att när jag väl sparkat i gång den på tisdagen (ja, ibland har man ju oförskämd startsträcka innan man får den berömda tummen ur) så hade vi oerhört intressant föreläsning om teater och hur man numera tänker kring det ur ett upplevelseperspektiv. Min hjärna gick tokigång och jag har fortfarande inte avslutat mitt reflekterande PM från den lektionen. Känns som man kan spinna på i evigheter om detta hav av möjligheter för en upplevelseproducent. Hursom, vidare till onsdagen som bjöd på mindre intressant och galet oförberett (så oförberett som det bara kan bli) studiebesök på Kulturens Hus i Luleå. Oförbereddheten och icke-uppföljningen gjorde att besöket inte gav mig nåt mer än lite skönhet för ögonen genom utsikten över Norra Hamn. Så vi lämnar det där.
Jo, på tisdagskvällen fick jag ju ett sms där det stod ungefär såhär: "Görs imorgon? Jag behöver hjälp av någon med smak till ett litet projekt." Hmm, smicker och uppdrag i upplevelseanda i bara en mening... OMÖJLIGT att inte bli nyfiken. Så visst, det lilla projektet skulle äga rum (eller påföras, som nu är den nya beskrivningen för detta, dvs påbörjas och slutföra i samma ord) på onsdagseftermiddagen och det var alltså till min gode vän AB som jag begav mig efter Luleå-visiten. Det visade sig att denne nästan två meter långe filmcitatmarodör (jo, det är han faktiskt) hade plockat fram det allra yttersta av sin kreativitet och ville bygga en hylla av en uttjänt snowboard. (Japp, ni läste rätt). Efter ett par tänkarvarv i hans lägenhet samt inmundigande av gräddig pasta- och baconrätt i bästa AB-stil började den kreativa processen för hur detta uppdrag skulle genomföras. Efter en hel del grubblande, både i och utanför lådan, och efter att ha förkastat sjukligt många bra och faktiskt helt genomförbara idéer var vi tillbaka vid hyllan. I enlighet med all tänkbar kunskap inom att producera upplevelser har vi varit och snuddat vid allt ifrån illusionen att brädan hänger i luften med ljus bakom till klädhängare till att måla upp AB:s skidor på den och sedan smacka upp den på väggen. Eftersom projektet hemskt och helst gärna skulle avslutas redan samma kväll fick vi stryka dessa fantastiskt fyndiga förslag och jobba på just hyllan. Så begav vi oss till Piteås galleria för att inhandla diverse skruvar, pluggar, lampor, sladdar m.m. Väl tillbaka och efter ytterligare ett gäng tänkarvarv i lägenheten börjar så tillverkningsprocessen. Vi mäter, skruvar, hamrar, borrar, mäter, kapar sladd, zappar på TV:n ("Kändisdjungeln", detta vedervärdiga program! VEM tittar?), skruvar igen, pillar i sladd i sockerbit och slutligen: trycker på strömbrytaren. Voila! Mästerverket blev en skönhet av sällan skådad art=)
Nu kommer det bästa av allt. Boostad av kreativitetskicken med snowboardhyllan började jag tidigt på torsdagsmorgonen att förbereda för ännu en dag av produktiva och uppfinningsrika projekt. Efter tvättade, städande och bakande av bröd styrde vi, jag och snowboardvännen, kosan mot Beijer för att avsluta ett projekt jag påbörjat för ett år sedan. (Jag vet, det känns hemskt att erkänna, men det är så lätt att skjuta saker in i framtiden. Jag har hört att om man är tillräckligt duktig så hinner men inte ikapp dem till slut =)) Det införskaffades plywood och pensel och efter uppslutning från EH började kreerandet. Medan jag vek, mätte, klippte och häftade tyg samt målade ett nattduksbord (nästan samtidigt faktiskt) ägnade sig herrarna åt vad herrar gör bäst: sätta upp hyllor. Två män, en hylla. Och tilläggas bör att det redan var borrat hål i väggen för just en sådan här hylla. (Ni vet, LACK från IKEA, alla har dem) Alltså skulle det bara dras ut gammal plugg, sättas i ny och skruvas dit hyllan. Efter visst borrande (ja, trots att det fanns hål =S), bankande och mätande började så smått hyllan infinna sig på väggen. Utan rätt plugg, inte skruvad i alla hålen och med träskruv i betongvägg kröp det så småningom fram och än så länge återstår det att se hur långlivad relationen vägg-hylla blir. Men nöjda och stolta karlar har satt hylla på vägg och kreativitetsådran i oss blev än lite mer boostad. Så vi avslutar dagen med flaggan i topp framför Johnny Depps strålande skådespelarinsats i "Sweeney Todd".
Torsdagens produktivitet till trots blev fredagen ett riktigt bottennapp. Masade mig ut i löparspåret på morgonkvisten men vilken besvikelse det blev. Tokdåligt gick det, kasst tempo och ändå blev jag inte tillräckligt trött. (ni vet sådär skönt som det borde kännas, nu vart det bara obehagligt) Så nej, studier skulle det satsas på istället. Hem igen och efter att ha lurat upp EH på skolan, genom att säga att jag snart skulle infinna mig, tog det en evinnerlig tid innan jag lyckades ta mig ut över dörrmattan. Vad det var som gick så trögt har jag fortfarande inte kommit på, men troligtvis råkade jag halvera tempot i min hjärna för att få så lite gjort på så mycket tid är inte min stil. Alls. Och när jag väl kommer till skolan, sisådär en halvtimme innan lunch, utnyttjar jag kanske tio minuter av den halvtimmen till effektiv verksamhet och gör nåt jag borde gjort för flera dagar sen. Sedan är det dags för käk. Halva dagen gått, inget vettigt gjort. Och vad händer sen? Jo, jag somnar i en soffa, tar år på mig att vakna till liv och börjar sedan surfa på ny mobiltelefon istället för att få den där världsmytomspunna tummen ur. Två timmar ren ineffektivitet. Eller varför inte någon sorts omvänd multitasking, konsten att få flera saker ogjorda samtidigt. Efter de två timmarna lyckades jag hela situationen till trots skriva ner ett par rader till tidigare nämnda PM. Men less och oinspirerad gav jag snart upp och gick hem för att gå och se "Flickan som lekte med elden". En smula besviken på filmen men på det hela taget ganska nöjd. Kvällen avslutades med paj och popcorn hos EH framför "Cloverfield".
Så till lördagen, denna skälvande lördag som jag inte har lust att skriva så mycket om här mer än om hur det hela slutade ganska tragikomiskt. På grund av dagens händelser ville jag dränka känslorna i berusningsmedlet alkohol och så blev det. Start klockan sex, med paus och besök på hyfsad konsert i Black Box vid sju-tiden, och sedan vidare in i dimman. Det spelades spel och dracks gin och tonic (GT för oss som kan branschen). Sen dracks det inte bara gin och tonic utan även en hel del annat icke-alkoholfritt. Så efter att ha dansat loss till diverse uttjatad dansmusik spårade det hela, i vanlig ordning, ur. I likhet med "alla" mina tidigare tremannapartyn. En viss släppte ner två (fulla) shotglas från balkongen och när de skulle hämtas lyckas denne någon låsa ute sig själv. Lyckligt ovetandes om vår alldeles för berusade vän, som somnar på gräsmattan där utanför, röjer vi andra två vidare i lägenheten. Efter obestämd tid (två minuter? en timme?) inser vi att nåt inte står rätt till och beger oss på jakt efter vår vän. Ja, som då har somnat på gräsmattan. Vi väcker och bär in. Väl inne tar han tre trappor i två steg (yes, så långa ben har han) för att kasta sig in på toaletten. Efter återigen obestämd tid och massor med bankande får vi komma in för att se så att allt står rätt till. Vid liv. Tack gode Gud. Och när man är full ska man dricka vatten. Men envis och knallpackad häller vattnet över sig istället, och garvar självgott som ett litet barn. Nästa glas hälls över mig. Två tålamodsandetag senare tvingar vi festprissen till sängen och placerar huskur på nattduksbordet. Vi blir också på nåt underligt vis övertalade att ta med prissens hemmanycklar med oss för att låsa dörren från utsidan. Jaja, om det är den innersta viljan så...
På söndagsmorgonen väcks jag av två sms:
1. "Hmm. Mat?"
2. "Förlåt!"
Gissa vem som skrev vilket?
Det blev både mat och förlåt och den lökigaste söndagen Piteå har sett genom alla tider. Mat, mat, mat, popcorn, chips, godis, cola, paj, glass (inte vilken som helst heller, Ben & Jerry's!) mer mat och två filmer. Stenhård action á la Bruce Willis i Die hard 4 och mystecknat med Ice Age 2.
I vanlig ordning smög sig söndagsångesten på sådär framåt kvällningen men jag lyckades hålla den i schack till imorse så jag helt hyper startade dagen med att skriva i kalendern på tisdagsmorgonen (dvs imorgon) "Kickass-dagen, NU händer det". Så imorgon händer det.
Peace
söndag 13 september 2009
Revy i kamprads fotspår
Ja så var det då dags för detta årets obligatoriska IKEA-besök. Fem ganska trötta, bakis (ja, inte chauffören) och inte så värst peppade personer kröp på lördagsmorgonen in i den blå Passat som skulle ta oss de knappa 20 milen norrut. De knappa 20 smärtfria milen senare rullar vi in i Haparanda till IKEAs parkering. Ingen IKEA-parkering i hela världen kan ha sett så många husvagnar/husbilar som Haparandas. Finns det en hemlig Kamprad-religion som innebär att man någon gång i livet måste vallfärda till IKEA och campa på parkeringen? Och varför i hela friden åker man då till IKEA i Haparanda?!
Hur som helst,när vi sprungit liv i benen efter den långa(?) färden skulle det inmundigas en femkronorskorv innan vi tog oss an inköpslistan. Själv tänkte jag lyxa till det och tog en French Hot Dog. Det kan ha varit den menlösaste French Hot Dogen jag någonsin ätit, men likväl en bit energi i magen inför stundande mission. Så bär det av, in bland Billy, Benno, Florera, Grödby, Karlstad, Ektorp och Kramfors. Tempot är som bör på IKEA väldigt ojämnt, vissa rör sig i jag-vill-stanna-och-se-och-känna-på-allt-mamma-kan-vi-inte-köpa-en-sån-här-tempo och vissa rundar hörnen i fyrtiofem graders vinkel. Finska och svenska språket blandas som en potpurri i öronen och långsamt, långsamt växer kullen i vagnen framför mig till ett berg, till ett fjäll, till en alptopp. Inköpslistan har jag för längesedan glömt längst ner i vagnen så som så många gånger för handlar jag på känsla. Resten kan ni räkna ut själva....
Efter att gladeligen ha tågat och trängt oss igenom hela det pedagogiska vi-vill-få-kunden-att-köpa-mer-gärna-allt-varvet rullar de fulla vagnarna ut i tag-själv-lagret(detta IKEAS stolthet) och vi jämför och beskådar dagens skörd. Förvånansvärt sparsamt faktiskt, vet inte om det är förnuftet eller plånboken som sagt ifrån men någonstans har en varningens lampa blinkat till med tanke på hur vissa av oss annars brukar fungera i shoppingsammanhang. Konversationen börjar hur som helst röra sig mot en diskussion om huruvida diverse inköpta hyllor kommer rymmas i takboxen eller inte. Takboxens längd uppskattas på en höft, hyllpaketen vänds och vrids och vi mäter den gentemot oss själva (att hyllornas höjd står på lådan upptäckte vi ju först senare). Vi drar till med en chansning att det här ska nog gå vägen och tar kurs ut mot kassaköerna. Och i vanlig ordning ringlar sig dessa köer en bra bit in i butiken så att man måste spendera en bra stund i gyttret av alla sista-minuten-grejer som Kamprad har masstillverkat och praktiskt taget kastar på kunderna. Skohorn byts ut, mjukisdjur kramas i ett sista farväl och vi tar oss en funderare ifall vi inte behöver ett gäng nya påsklämmor, man hittar ju aldrig någon när man ska ha en. Men nej, vid närmare eftertanke kan vi nog fylla ett badkar med de klämmor vi har hemma så inga påsklämmor den här gången.
Smidigt och välsorterat tar vi oss igenom kassorna och kommer ut på andra sidan. Av någon anledning är det nu omöjligt att packa vagnen som den var packad innan kassorna. En papperspåse är knappast så skrymmande att den tar upp en hel kundvagn men trots det lyckas vi inte möblera ihop alla våra pinaler igen. Så jag och EH står där med prylar all over och väntar utanför kassorna på MN som ska införskaffa silkespapper. Men eftersom IKEA knappast är tålamodets Mekka börjar vi snart skruva på oss och envist börjar vi packa om vagnen igen. Till slut har vi det mesta med oss och siktar mot utgången. Väl ute på parkeringen inser MN att vi glömt en av hennes hyllor i kassan och vänder in. Ja, det är inte första gången min förvirrade hjärna har lämnat något jag nyss har betalt för, och den här hyllan hade ju inte ens jag köpt så jag finner mig ursäktad. När hyllan var åter hos sin rättmätige ägare var det dags för dagens logistikövning: packa bil och takbox. Självklart vill alla vara med. Efter mycket lyft och ut- och inplock har vi lyckats pyssla in allt, samtidigt som vi har försökt hålla reda på vad som är vems. Och trots diskussionerna kring takboxens eventuellt för korta mått svalde den glad och nöjd allt vi lastade i. Jag vågar nästan påstå att vi hade kunnat köpa dubbelt så mycket.
Trevlig resterande helg!
/S
Hur som helst,när vi sprungit liv i benen efter den långa(?) färden skulle det inmundigas en femkronorskorv innan vi tog oss an inköpslistan. Själv tänkte jag lyxa till det och tog en French Hot Dog. Det kan ha varit den menlösaste French Hot Dogen jag någonsin ätit, men likväl en bit energi i magen inför stundande mission. Så bär det av, in bland Billy, Benno, Florera, Grödby, Karlstad, Ektorp och Kramfors. Tempot är som bör på IKEA väldigt ojämnt, vissa rör sig i jag-vill-stanna-och-se-och-känna-på-allt-mamma-kan-vi-inte-köpa-en-sån-här-tempo och vissa rundar hörnen i fyrtiofem graders vinkel. Finska och svenska språket blandas som en potpurri i öronen och långsamt, långsamt växer kullen i vagnen framför mig till ett berg, till ett fjäll, till en alptopp. Inköpslistan har jag för längesedan glömt längst ner i vagnen så som så många gånger för handlar jag på känsla. Resten kan ni räkna ut själva....
Efter att gladeligen ha tågat och trängt oss igenom hela det pedagogiska vi-vill-få-kunden-att-köpa-mer-gärna-allt-varvet rullar de fulla vagnarna ut i tag-själv-lagret(detta IKEAS stolthet) och vi jämför och beskådar dagens skörd. Förvånansvärt sparsamt faktiskt, vet inte om det är förnuftet eller plånboken som sagt ifrån men någonstans har en varningens lampa blinkat till med tanke på hur vissa av oss annars brukar fungera i shoppingsammanhang. Konversationen börjar hur som helst röra sig mot en diskussion om huruvida diverse inköpta hyllor kommer rymmas i takboxen eller inte. Takboxens längd uppskattas på en höft, hyllpaketen vänds och vrids och vi mäter den gentemot oss själva (att hyllornas höjd står på lådan upptäckte vi ju först senare). Vi drar till med en chansning att det här ska nog gå vägen och tar kurs ut mot kassaköerna. Och i vanlig ordning ringlar sig dessa köer en bra bit in i butiken så att man måste spendera en bra stund i gyttret av alla sista-minuten-grejer som Kamprad har masstillverkat och praktiskt taget kastar på kunderna. Skohorn byts ut, mjukisdjur kramas i ett sista farväl och vi tar oss en funderare ifall vi inte behöver ett gäng nya påsklämmor, man hittar ju aldrig någon när man ska ha en. Men nej, vid närmare eftertanke kan vi nog fylla ett badkar med de klämmor vi har hemma så inga påsklämmor den här gången.
Smidigt och välsorterat tar vi oss igenom kassorna och kommer ut på andra sidan. Av någon anledning är det nu omöjligt att packa vagnen som den var packad innan kassorna. En papperspåse är knappast så skrymmande att den tar upp en hel kundvagn men trots det lyckas vi inte möblera ihop alla våra pinaler igen. Så jag och EH står där med prylar all over och väntar utanför kassorna på MN som ska införskaffa silkespapper. Men eftersom IKEA knappast är tålamodets Mekka börjar vi snart skruva på oss och envist börjar vi packa om vagnen igen. Till slut har vi det mesta med oss och siktar mot utgången. Väl ute på parkeringen inser MN att vi glömt en av hennes hyllor i kassan och vänder in. Ja, det är inte första gången min förvirrade hjärna har lämnat något jag nyss har betalt för, och den här hyllan hade ju inte ens jag köpt så jag finner mig ursäktad. När hyllan var åter hos sin rättmätige ägare var det dags för dagens logistikövning: packa bil och takbox. Självklart vill alla vara med. Efter mycket lyft och ut- och inplock har vi lyckats pyssla in allt, samtidigt som vi har försökt hålla reda på vad som är vems. Och trots diskussionerna kring takboxens eventuellt för korta mått svalde den glad och nöjd allt vi lastade i. Jag vågar nästan påstå att vi hade kunnat köpa dubbelt så mycket.
Trevlig resterande helg!
/S
onsdag 9 september 2009
”En skön rövs betraktelse” av Hanna Hellquist
Hittade det här gamla urklippet för ett tag sedan. Numera hänger det inramat på min toalett =). I någon glömd och gömd mapp på datorn hittade jag också en egen intressant reflektion på just ignorera och passera. (se längst ner) Läs och njut, det här är en helt fantastisk iakttagelse!
Min granne Gunnel gick en gång en hundkurs med sin stora galna hund. Ett moment som var mycket viktigt att lära sig kallades ”ignorera och passera” och gick ut på att hunden skulle kunna möta andra hundar utan att dra loss Gunnels arm från Gunnels kropp så att Gunnels blod sprutade. Så användbart. Så synd att man bara lär ut det till hundar.
Jag har en vän som jag tycker mycket om och som tycker om mig och det är inget konstigt med det men han är man och jag är kvinna och vi har ald-rig hånglat och det kan inte folk förstå. När vi går ut för att glömma eller ha roligt är folk väldigt ofta väldigt dumma i huvudet. Senast: jag har kort klänning och höga klackar (åh så dumt, att jag aldrig lär mig), han går bredvid mig på gatan (annars hade jag väl aldrig kommit hem), någon meter bakom går en packad kille som verkligen inte har lärt sig att ignorera och passera. ”Skön röv!” gapar han och det är inte svårt att räkna ut vem av oss han menar. Visserligen har min vän också en skön röv men det finns ju vissa saker som inte sägs rakt ut män emellan.
Jaha så är vi där, i det kritiska ögonblicket då killen inser att det fysiska avståndet mellan oss inte är tillräckligt stort för att hinna undan och att han faktiskt tilltalat en brud med manligt sällskap. Så det börjar ursäktas. ”Äh men alltså, förlåt, eller alltså röven är ju skön å så men alltså – öh, Bajen? Eller?” Här hade dramat kunnat sluta, men egentligen är det här det börjar, det blir bara värre. För det är inte mig han ber om ursäkt. Det är min kompis. Som är man. Som för att han är man har förstatjing på min röv.
När jag tänker på den otroliga sinnesslöhet som har drabbat så många av samhällets manliga medborgare blir jag förbannad och när jag blir förbannad har jag märkt att det hjälper att verkligen bena upp saker och ting. Killen ger mig en komplimang, eller hur? Så kanske borde jag bli glad och kanske borde inte han känna att han behöver be om ursäkt. Men vi vet ju vad det egentligen handlar om. Genom att kommentera mitt utseende berättar han samtidigt vad han gör med mig och hur och bekräftar att jag inte kan göra något åt det eftersom allt händer i hans omtöcknade skalle, en skalle som riskerar bli intryckt om tjejen han kommenterar råkar vara i fel sällskap.
Den här tjejen som var jag var inte i fel sällskap, tvärtom är min vän mycket fredlig och dessutom vill han ju inte hångla med mig så han känner inte att han behöver skydda sin egendom. Däremot var det fel tjej att kommentera. För jag har nämligen inte heller lärt mig att ignorera och passera och jag vet att min sköna röv är min sköna röv och ingen annans och att jag inte behöver någon packad, desperat hemsläntrare som berättar exakt hur skön min röv är. Så det sa jag.
Nu var han ju som sagt både full och ointelligent så han förstod inte riktigt min poäng, han fortsatte dra min kompis i armen och säga förlåt och det var inte meningen att göra din tjej upprörd, eller dig, förlåt. Jaja, man kan inte vinna dem alla.
Det är möjligt att det kommer en tid då jag faller tillbaka in i acceptansen och med ett vuxet tålamod låter de små pojkarna med de stora käftarna passera. Men vid det laget lär nog inte heller min röv vara så svår att ignorera.
Hanna Hellquist, DN
Ignorera och passera
En reflektion över ”En skön rövs betraktelse”
I sin artikel snuddade Hanna Hellquist vid något som jag fastnade för och kände igen mig i, nämligen att ignorera och passera. Människan är i de flesta fall ett aktivt och lyhört djur men att kunna välja bort delar av verkligheten för något viktigare är en egenskap som inte bör underskattas. Vi utsätts ständigt för intryck från alla håll och förmågan att fokusera på nödvändigheten varierar en hel del för olika individer i olika situationer. Män som kvinnor har alltid möjligheten att göra ett aktivt val och välja hur han eller hon ska bete sig i en viss situation. Men av erfarenhet vågar jag säga att männen har mycket lättare att ryckas ut koncentrationen och lägga fokus på något annat än den pågående händelsen.
Jag har en god vän som representerar typexemplet för att man bör lära den manliga rasen att ignorera och passera. Min vän och jag brukar ha intressanta diskussioner, ofta är inte ämnet lika intressant som diskussionen själv men ändå ett aktivt utbyte av åsikter och tankar.
Mitt i en mening kan han avbryta sig själv och hänge sig åt något annat, det kan vara en bil, en brud, en hoj eller liknande som för stunden egentligen är helt ointressant, men som snabbt och fullständigt fångar hans intresse. Extra uppenbart blir fenomenet om en kommentar fälls angående det tilltalande objektet, som verkligen fastställer att hjärnaktiviteten nu bytt fokus. Avbrottet gör inte alltför sällan att han tappar tråden och även när han insett att det var samtalet med mig som var viktigt så hänger den uppmärksammande prylen kvar ett par sekunder i hans närminne. Tillbaka i verkligheten, i sina försök att mildra det faktum att han just sårat mig (om än bara ytligt), letar han efter ett tecken på att jag kanske också tyckte att vårt ganska ointellektuella samtal var värt att avbrytas för en stunds ögongodis. Oavsett om jag ansåg incidenten som roande eller hopplös har jag möjlighet att fördjupa den sårade blicken och om jag vill kan jag rasa ut i ett utbrott där huvudpunkten blir hans oförlåtliga förmåga att ignorera mig för något långt under mitt värde. Jag och min personlighet väljer oftast att förlåta det lilla skeendet och hjälpa honom tillbaka på rätt köl igen, gärna efter en småpinsam ursäkt från hans sida. Men det är inte alltid det självklara valet. Den manliga rasen bör och ska bli påmind om att det är av stor betydelse att lära sig ignorera och passera. En kvinna förtjänar alltid den totala uppmärksamheten av mannen som är hennes sällskap. Vem vet, kanske kan man, precis som med hundar, gå kurs och lära den manliga delen av människorasen den ädla konsten att ignorera och passera.
Sara Wemstad
Min granne Gunnel gick en gång en hundkurs med sin stora galna hund. Ett moment som var mycket viktigt att lära sig kallades ”ignorera och passera” och gick ut på att hunden skulle kunna möta andra hundar utan att dra loss Gunnels arm från Gunnels kropp så att Gunnels blod sprutade. Så användbart. Så synd att man bara lär ut det till hundar.
Jag har en vän som jag tycker mycket om och som tycker om mig och det är inget konstigt med det men han är man och jag är kvinna och vi har ald-rig hånglat och det kan inte folk förstå. När vi går ut för att glömma eller ha roligt är folk väldigt ofta väldigt dumma i huvudet. Senast: jag har kort klänning och höga klackar (åh så dumt, att jag aldrig lär mig), han går bredvid mig på gatan (annars hade jag väl aldrig kommit hem), någon meter bakom går en packad kille som verkligen inte har lärt sig att ignorera och passera. ”Skön röv!” gapar han och det är inte svårt att räkna ut vem av oss han menar. Visserligen har min vän också en skön röv men det finns ju vissa saker som inte sägs rakt ut män emellan.
Jaha så är vi där, i det kritiska ögonblicket då killen inser att det fysiska avståndet mellan oss inte är tillräckligt stort för att hinna undan och att han faktiskt tilltalat en brud med manligt sällskap. Så det börjar ursäktas. ”Äh men alltså, förlåt, eller alltså röven är ju skön å så men alltså – öh, Bajen? Eller?” Här hade dramat kunnat sluta, men egentligen är det här det börjar, det blir bara värre. För det är inte mig han ber om ursäkt. Det är min kompis. Som är man. Som för att han är man har förstatjing på min röv.
När jag tänker på den otroliga sinnesslöhet som har drabbat så många av samhällets manliga medborgare blir jag förbannad och när jag blir förbannad har jag märkt att det hjälper att verkligen bena upp saker och ting. Killen ger mig en komplimang, eller hur? Så kanske borde jag bli glad och kanske borde inte han känna att han behöver be om ursäkt. Men vi vet ju vad det egentligen handlar om. Genom att kommentera mitt utseende berättar han samtidigt vad han gör med mig och hur och bekräftar att jag inte kan göra något åt det eftersom allt händer i hans omtöcknade skalle, en skalle som riskerar bli intryckt om tjejen han kommenterar råkar vara i fel sällskap.
Den här tjejen som var jag var inte i fel sällskap, tvärtom är min vän mycket fredlig och dessutom vill han ju inte hångla med mig så han känner inte att han behöver skydda sin egendom. Däremot var det fel tjej att kommentera. För jag har nämligen inte heller lärt mig att ignorera och passera och jag vet att min sköna röv är min sköna röv och ingen annans och att jag inte behöver någon packad, desperat hemsläntrare som berättar exakt hur skön min röv är. Så det sa jag.
Nu var han ju som sagt både full och ointelligent så han förstod inte riktigt min poäng, han fortsatte dra min kompis i armen och säga förlåt och det var inte meningen att göra din tjej upprörd, eller dig, förlåt. Jaja, man kan inte vinna dem alla.
Det är möjligt att det kommer en tid då jag faller tillbaka in i acceptansen och med ett vuxet tålamod låter de små pojkarna med de stora käftarna passera. Men vid det laget lär nog inte heller min röv vara så svår att ignorera.
Hanna Hellquist, DN
Ignorera och passera
En reflektion över ”En skön rövs betraktelse”
I sin artikel snuddade Hanna Hellquist vid något som jag fastnade för och kände igen mig i, nämligen att ignorera och passera. Människan är i de flesta fall ett aktivt och lyhört djur men att kunna välja bort delar av verkligheten för något viktigare är en egenskap som inte bör underskattas. Vi utsätts ständigt för intryck från alla håll och förmågan att fokusera på nödvändigheten varierar en hel del för olika individer i olika situationer. Män som kvinnor har alltid möjligheten att göra ett aktivt val och välja hur han eller hon ska bete sig i en viss situation. Men av erfarenhet vågar jag säga att männen har mycket lättare att ryckas ut koncentrationen och lägga fokus på något annat än den pågående händelsen.
Jag har en god vän som representerar typexemplet för att man bör lära den manliga rasen att ignorera och passera. Min vän och jag brukar ha intressanta diskussioner, ofta är inte ämnet lika intressant som diskussionen själv men ändå ett aktivt utbyte av åsikter och tankar.
Mitt i en mening kan han avbryta sig själv och hänge sig åt något annat, det kan vara en bil, en brud, en hoj eller liknande som för stunden egentligen är helt ointressant, men som snabbt och fullständigt fångar hans intresse. Extra uppenbart blir fenomenet om en kommentar fälls angående det tilltalande objektet, som verkligen fastställer att hjärnaktiviteten nu bytt fokus. Avbrottet gör inte alltför sällan att han tappar tråden och även när han insett att det var samtalet med mig som var viktigt så hänger den uppmärksammande prylen kvar ett par sekunder i hans närminne. Tillbaka i verkligheten, i sina försök att mildra det faktum att han just sårat mig (om än bara ytligt), letar han efter ett tecken på att jag kanske också tyckte att vårt ganska ointellektuella samtal var värt att avbrytas för en stunds ögongodis. Oavsett om jag ansåg incidenten som roande eller hopplös har jag möjlighet att fördjupa den sårade blicken och om jag vill kan jag rasa ut i ett utbrott där huvudpunkten blir hans oförlåtliga förmåga att ignorera mig för något långt under mitt värde. Jag och min personlighet väljer oftast att förlåta det lilla skeendet och hjälpa honom tillbaka på rätt köl igen, gärna efter en småpinsam ursäkt från hans sida. Men det är inte alltid det självklara valet. Den manliga rasen bör och ska bli påmind om att det är av stor betydelse att lära sig ignorera och passera. En kvinna förtjänar alltid den totala uppmärksamheten av mannen som är hennes sällskap. Vem vet, kanske kan man, precis som med hundar, gå kurs och lära den manliga delen av människorasen den ädla konsten att ignorera och passera.
Sara Wemstad
söndag 6 september 2009
lördag 5 september 2009
Blogg , slagg och lagg
Här är min blogg. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skaffa en, men likväl trillar jag dit, utan att riktigt veta varför. Det är ju rätt kul ändå och när man är sådär slapp och lat som man gärna blir ibland och inte orkar ta sig för att ringa sina vänner så kan man ju alltid uppdatera sig om läget via nätet.
Efter trög men ganska skön sommar har man kastats in i nolleperioden och vart igång tjugofyrasju med fester och aktiviteter. Helt sjukt kul. Och nu, efter nollningen, sättar plugget igång på allvar. Så vilan och slappandet, som egentligen skulle behövas nu får vänta ett tag. Som det ser ut nu kanske ända till jul. Jag kan ju inte låta bli att engagera mig och tycka saker är roligt trots att jag gång på gång inser att jag har för mycket att göra (varför lär jag mig aldrig?). Men livet är alldeles för intressant för att tacka nej och jag tror på att leva det fullt ut. Vad är annars meningen?
Häromdagen väcktes också min sommarvilande passion för skidåkning när Vemdalsjournalen damp ner i postlådan. Puder, puder, puder, skidtest (Dynastar Legend Sultan 80 ska tydligen va nåt =)) och reportage om Kari Traa som gör tidernas snyggaste(!) underställ. Imorgon drar försäsongsträningen igång och planerandet av vinterns skidresor lär inte vänta på sig, det lutar starkt åt säsongskort i Gränsen/Hemavan. Jag kan knappt bärga mig.
Så, ja det blev en blogg, slaggandet får vänta och laggen vill jag bara ta ner från vinden och krama om.
Efter trög men ganska skön sommar har man kastats in i nolleperioden och vart igång tjugofyrasju med fester och aktiviteter. Helt sjukt kul. Och nu, efter nollningen, sättar plugget igång på allvar. Så vilan och slappandet, som egentligen skulle behövas nu får vänta ett tag. Som det ser ut nu kanske ända till jul. Jag kan ju inte låta bli att engagera mig och tycka saker är roligt trots att jag gång på gång inser att jag har för mycket att göra (varför lär jag mig aldrig?). Men livet är alldeles för intressant för att tacka nej och jag tror på att leva det fullt ut. Vad är annars meningen?
Häromdagen väcktes också min sommarvilande passion för skidåkning när Vemdalsjournalen damp ner i postlådan. Puder, puder, puder, skidtest (Dynastar Legend Sultan 80 ska tydligen va nåt =)) och reportage om Kari Traa som gör tidernas snyggaste(!) underställ. Imorgon drar försäsongsträningen igång och planerandet av vinterns skidresor lär inte vänta på sig, det lutar starkt åt säsongskort i Gränsen/Hemavan. Jag kan knappt bärga mig.
Så, ja det blev en blogg, slaggandet får vänta och laggen vill jag bara ta ner från vinden och krama om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)