När jag skapade den här bloggen lovade jag mig själv att aldrig skriva meningslösa blogginlägg. Det finns för mycket sånt, wannabe-kändisar som villigt fläker ut sitt privatliv till allmän beskådan på internet. Ändlösa diskussioner om vilket nagellack som är snyggast till våren, eller om att det var jobbigt att gå upp i morse, eller att den perfekta outfiten nu är hittad, eller om att katten spyr. Sånt som jag inte bryr mig om, men som andra tydligen gillar att läsa. Jag har en blogg, alltså finns jag. Det samtida informationssamhällets självbekräftelsebehov. Att finnas. Att utnyttja sin existens. Men när existensen börjar handla om att gotta sig i andras olycka och pinsamma förehavanden samtidigt som man själv gladeligen bjuder ut sig blir det för mig bara, just det, meningslöst. (Det finns ju galet bra/roliga/trevliga/intressanta/spännande bloggar också men ja, ni fattar att jag riktar mig mot den stora massan, som tyvärr oftast representeras av unga tjejer, av bloggar där hela liv exponeras) (Blondin-Bella tar för övrigt 20000kr i timmen för att föreläsa. Jag kan också hålla låda i en timme om mitt liv, exempelvis alla spektakulära grupppsykologiscenarion jag varit med om. Men jag vet inte ens om jag kan förlåta mot argumentet att det finns pengar att tjäna i den här branschen. Mitt liv är ovärdeligt.) Man undrar stillsamt hur deras framtid ser ut, om det finns hopp, eller om de är fast i bekräftelsesnurran.
Jag följer bara ett fåtal goda vänners bloggar och det är mest roligt att läsa om de som är ute och reser. Jag söker en mening och en tanke i bloggen. Ett budskap kanske. Eller underhållningsvärde. Det är nog mest det jag eftersträvar med min egen blogg. Reflektioner på livet och dess påhitt. Dela med sig av det man vill dela med sig av för att det kanske skänker en gnutta positiv känsla till någon annan.
Men nu tillbaka till att jag lovade mig själv att aldrig skriva meningslösa blogginlägg. Det här kan nämligen komma att bli just ett sådant. Det här är nog det första inlägget som det inte har legat en tanke bakom innan, utan som bara kommer till i skrivande stund och då vet man inte vart man hamnar.
Så, utan annan referenspunkt blir det väl kanske min egen vardag som får blir föremålet för diskussionen. (Trots att jag precis sågat hela konceptet. Jaja, man är väl inte mentalt stabil jämt.) Jag har varit i en del blåsväder på sistone, eller nej, kanske inte blåsväder, det har mer bara vart en omtumlande tid. Mycket händer och livet börjar slita på en, det infinner sig en oroväckande trötthet som inte släpper taget och alla måsten och borden hänger som en grå dimma framför ansiktet. Och den vill inte skingra sig. Det är svårt att skapa energi till att hitta sånt som skapar mening och livsgnista.
Jag var nere i Växjö på mormors begravning i helgen. Det var fantastiskt vackert och precis så som mormor hade velat ha det. Men när man själv har varit 130 mil bort är det en viss distans man måste ta igen. De tårar min familj redan gråtit måste jag gråta ikapp. Men när jag sitter där och gråter dubbelt så mycket som alla andra så inser jag också att det är enda sättet. Det finns inga genvägar. Sorgen finns där i oss alla och vi måste ta oss an den.
Mormor förtjänar all min sorg. Hon var den bästa mormor jag kunnat önska mig. Det enda jag ångrar är att jag inte sa det till henne oftare. Men det är ju ofta så, man berättar alltför sällan för dem man älskar att man älskar dem. Och det inser man först när det är för sent.
Det är konstigt det här med musik och känslor egentligen. Hur det påverkar oss, och kan vara så betydelsefullt. Efter senaste tiden tråkigheter så har det mest rullat vemodiga versrader á la Winnerbäck, Kent, Cardigans, the Fray m.fl. i mitt huvud. Citat som:
"Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så."
"och när jag känner så så tänker jag på dig. Allt är så förgängligt, allting kan briseras snart. Men du är oförstörd för mig."
"Ensamma dar, väldigt värld. Orden ekar, hennes röst, ingen sömn och inga svar. Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd, som hugger och vrider sig i ditt bröst."
spelas upp, om och om igen. Till slut har de spelats så många gånger att de liksom fastar på känslan man har. Fastnar i tiden, här och nu.
Jag känner mycket saknad, sådär när man har kommit till insikt om vad som hänt men inte riktigt har kommit till acceptansen. Man vill göra om och göra rätt. Få säga de där sista kärleksfulla orden som berättar hur mycket du betyder för mig. (Så att man lättare når acceptansen.)
Men jag tror att jag är på väg dit, mot acceptansen. Även om det är en bit kvar så vet jag vart jag ska. Dramatiska, känslosamma händelser skapar ofta nya insikter. Man ställs inför ett faktum, en fråga eller en uppdagad sanning som kräver nya perspektiv.
Jag kommer aldrig mer få äta mormors rårörda lingon, eller bada morgondopp med mormor på Stensjö Strand. Hon kommer aldrig mer att läsa böcker för mig, eller krama mig eller säga att hon saknat mig.
Så nu måste jag tänka om. Självklara minnen blir plötsligt ogripbart avlägsna. Och jag har tänkt mycket och kommit fram till, ja vad har jag egentligen kommit fram till?
Jag tror det kan sammanfattas rätt bra i "Det här är första dagen på resten av ditt liv." och "The best way to control the future is to make it."
Eller som Nickelback sjunger:
"If today was your last day, tomorrow is too late, could you say good-bye to yesterday? Would you live each moment like your last, leave all pictures in the past? Donate every dime you have, if today was your last day?"
Jag säger inte att vi inte ska se tillbaka. Absolut inte, det är våra erfarenheter och minnen som gör oss till de vi är. Och det är genom minnen vi håller kärleken till dem som gått oss förlorade levande.
Men man måste blicka framåt och ta med sig vad man lärt. Som sagt, mormor förtjänar all min sorg, men hon hade aldrig velat att jag inte kom över den. Att jag på bekostnad av mitt eget liv aldrig skulle kunna lämna hennes. Hon var osvikligt positiv till allt jag gjorde och hade med all säkerhet tyckt att jag ska gå mitt hjärtas väg, framåt och mot nya äventyr.
Så det ska jag göra, bearbeta sorgen och ta mig framåt. Påbörja resten av mitt liv och byta ut alla de där vemodiga versraderna mot mer lättsam och hoppfull gladpop. (Förslag?) Jag ska fortsätta skapa och bygga min framtid (där mormor kanske kan hänga på väggen och glädjas.)
Det meningslösa blogginlägget då. Meningslöst blev det väl kanske inte, om än en smula spretigt. Långt också, grattis om du orkat läsa. Det blev en smula privatliv men poängen handlade om stora tankar och beslut så jag förlåter mig själv, eftersom jag nästan lyckades hålla mig utanför självbekräftelsebehovsbloggandet. Det kanske finns hopp för mig ;).
söndag 7 mars 2010
onsdag 3 mars 2010
Mera Lena!
"Vår tomte var hur som helst en riktigt trevlig tomte och som vanligt sa han att han kom från Finland. Det gör han av någon anledning varje år. Men alla prylarna som han droppade av hade 'Made in China' stämplat i baken. Också det som vanligt.
Och det där är ju en rätt konstig grej egentligen.
Att vi plötsligt har fått en så avslappnad inställning till det här med kommunismen.
Först jag trodde att vi var överens. Vi verkade så överens. Vi tvingade till och med Lars Ohly att tvätta munnen efter att han hade tagit ordet kommunist i sin mun.
Nu för tiden är Lars Ohly rumsren, åtminstone när han vistas ute bland folk. Kanske sitter han i en garderob på kvällarna och säger sitt allra fulaste ord i smyg precis som Lisabet i Madicken. Vad vet jag. Och vad bryr jag mig egentligen? För mig får Lars Ohly gärna kalla sig kommunist. Det är inte Lars Ohlys naiva inställning till kommunistiska diktaturer som är det stora problemet - om ni frågar mig. Problem har vi allihopa. Och det är väl därför som jag känner mig lite lätt förvirrad nuförtiden. Jag har nämligen alltid trott att det var Gulag och Stalin och avrättningarna som vad problemet när vi gick i taket över att folk kallar sig kommunister. Att det var det som var grejen. Ni vet, diktatorprylen, kommunismen som ideologi och människor som avrättas med ett skott i nacken. Det är först på sista tiden som jag har börjat fatta att det inte alls är det som är haken. Egentligen.
Vi har inte några problem med kommunismen - så länge den förser oss med billiga leksaker till jul och mikrovågsugnar till Galne Gunnar-priser. Inte ens 15000 avrättningar som sker varje år i Kina, är en stor grej för oss. Organ från avrättade har tvärtom blivit en handelsvara i väst, med en unik möjlighet till framförhållning eftersom man för en gångs skull vet exakt när donatorn skall dö. (Något som brittiska patienter både har börjat upptäcka och uppskatta enligt The Guardian.)
Med andra ord.
Vi blir bättre och bättre på att komma underfund med vad vi kan ha en kommunistisk diktatur till. Och vi har upptäckt att det är rätt mycket. Hade Stalin bara förvandlat strafflägrena till tomtens julverkstad, gjort business av de avrättades kvarlevor, och låtit marknaden i väst få tillgång till diktaturens hela paketlösning med kuvad arbetskraft, mediacensur och förbud mot fria fackföreningar, så hade han bergis också varit hemma.
Kommunist - javisst! Bara det inte är trist. Och Kina är långtifrån tråkigt idag. Vi har gått från en depp-kommunism som levererade tomma köttdiskar och köer runt kvarteret och Trabanter, till en glad-kommunism som kan producera allt. Det räcker för oss. Då kan vi överse med det mesta.
'Det är annorlunda att bo i Kina', som en framgångsrik svenska säger i ett reportage i ett av de glassigaste månadsmagasinen. Annorlunda för att det är 'lätt att bli bortskämd eftersom man kan unna sig sådant som man vanligtvis inte har råd med hemma, som regelbundna skönhetsbehandlingar och städerska'. Eller som en annan exalterad företagare uttryckte det: 'Potentialen här är enorm'.
I Kina kan företagen släppa ut gifter rakt ut i floder och vattendrag utan att någon protesterar. I denna stund sitter (med visst bortfall för de som har tuppat av på grund av utmattning efter ett 6.30 till klockan 4.00 pass) unga kvinnor i Kina och jobbar sju dagar i veckan för en månadslön på cirkus 700 kronor.
Så. Tillbaka till Tyko och glöggen. Vi när en kommunistisk diktatur vid vår barm. 95 procent av alla de leksaker som säljs i Sverige har tillverkats i Kina. Och för alla er som inte klarar av att Lars Ohly kallade sig för kommunist kan det nog vara läge att förbereda ungarna på framtida jular med inslagna mandariner och russinpaket.
Tomten är nämligen inte bara röd. Tomten är kommunist.
Inbilla er inget annat."
Oh snap!
Nu kan ju höginkomsttagarna som överöser sina barn med leksaker fundera på om det är värt att introducera tomten varje år. För även om det inte vore för leksakerna så kan ju tomten (när barnen börjar tänka själva) plantera kommunistpropaganda i de små liven, och det vore ju en katastrof.
Jag är i alla fall helt med i Lenas resonemang att det är ohållbart att förkasta kommunismen och samtidigt slå in Kina-tillverkade leksaker till våra barn på julafton. Det är en dubbelmoral som heter duga.
Och det där är ju en rätt konstig grej egentligen.
Att vi plötsligt har fått en så avslappnad inställning till det här med kommunismen.
Först jag trodde att vi var överens. Vi verkade så överens. Vi tvingade till och med Lars Ohly att tvätta munnen efter att han hade tagit ordet kommunist i sin mun.
Nu för tiden är Lars Ohly rumsren, åtminstone när han vistas ute bland folk. Kanske sitter han i en garderob på kvällarna och säger sitt allra fulaste ord i smyg precis som Lisabet i Madicken. Vad vet jag. Och vad bryr jag mig egentligen? För mig får Lars Ohly gärna kalla sig kommunist. Det är inte Lars Ohlys naiva inställning till kommunistiska diktaturer som är det stora problemet - om ni frågar mig. Problem har vi allihopa. Och det är väl därför som jag känner mig lite lätt förvirrad nuförtiden. Jag har nämligen alltid trott att det var Gulag och Stalin och avrättningarna som vad problemet när vi gick i taket över att folk kallar sig kommunister. Att det var det som var grejen. Ni vet, diktatorprylen, kommunismen som ideologi och människor som avrättas med ett skott i nacken. Det är först på sista tiden som jag har börjat fatta att det inte alls är det som är haken. Egentligen.
Vi har inte några problem med kommunismen - så länge den förser oss med billiga leksaker till jul och mikrovågsugnar till Galne Gunnar-priser. Inte ens 15000 avrättningar som sker varje år i Kina, är en stor grej för oss. Organ från avrättade har tvärtom blivit en handelsvara i väst, med en unik möjlighet till framförhållning eftersom man för en gångs skull vet exakt när donatorn skall dö. (Något som brittiska patienter både har börjat upptäcka och uppskatta enligt The Guardian.)
Med andra ord.
Vi blir bättre och bättre på att komma underfund med vad vi kan ha en kommunistisk diktatur till. Och vi har upptäckt att det är rätt mycket. Hade Stalin bara förvandlat strafflägrena till tomtens julverkstad, gjort business av de avrättades kvarlevor, och låtit marknaden i väst få tillgång till diktaturens hela paketlösning med kuvad arbetskraft, mediacensur och förbud mot fria fackföreningar, så hade han bergis också varit hemma.
Kommunist - javisst! Bara det inte är trist. Och Kina är långtifrån tråkigt idag. Vi har gått från en depp-kommunism som levererade tomma köttdiskar och köer runt kvarteret och Trabanter, till en glad-kommunism som kan producera allt. Det räcker för oss. Då kan vi överse med det mesta.
'Det är annorlunda att bo i Kina', som en framgångsrik svenska säger i ett reportage i ett av de glassigaste månadsmagasinen. Annorlunda för att det är 'lätt att bli bortskämd eftersom man kan unna sig sådant som man vanligtvis inte har råd med hemma, som regelbundna skönhetsbehandlingar och städerska'. Eller som en annan exalterad företagare uttryckte det: 'Potentialen här är enorm'.
I Kina kan företagen släppa ut gifter rakt ut i floder och vattendrag utan att någon protesterar. I denna stund sitter (med visst bortfall för de som har tuppat av på grund av utmattning efter ett 6.30 till klockan 4.00 pass) unga kvinnor i Kina och jobbar sju dagar i veckan för en månadslön på cirkus 700 kronor.
Så. Tillbaka till Tyko och glöggen. Vi när en kommunistisk diktatur vid vår barm. 95 procent av alla de leksaker som säljs i Sverige har tillverkats i Kina. Och för alla er som inte klarar av att Lars Ohly kallade sig för kommunist kan det nog vara läge att förbereda ungarna på framtida jular med inslagna mandariner och russinpaket.
Tomten är nämligen inte bara röd. Tomten är kommunist.
Inbilla er inget annat."
Oh snap!
Nu kan ju höginkomsttagarna som överöser sina barn med leksaker fundera på om det är värt att introducera tomten varje år. För även om det inte vore för leksakerna så kan ju tomten (när barnen börjar tänka själva) plantera kommunistpropaganda i de små liven, och det vore ju en katastrof.
Jag är i alla fall helt med i Lenas resonemang att det är ohållbart att förkasta kommunismen och samtidigt slå in Kina-tillverkade leksaker till våra barn på julafton. Det är en dubbelmoral som heter duga.
måndag 1 mars 2010
Mitt liv som facebook-status och Lena Sundström #2
Hade häromdan skrivit i min facebook-status en fråga om ifall man är på något vis sjuk om man tänker sitt liv i facebook-statusar. Jag gör inte det själv men jag har en vän som berättade att hon gör det, så jag tänkte att någon kanske vet svaret på frågan. Dock blev effekten den rakt motsatta och det var flera som kommenterade att det var dem de trodde att jag hade menat. Vilket tyder på att ganska många tänker sina liv i facebook-statusar. Är det alltså ett vanligare problem än man tidigare trott? Eller problem och problem, det kanske snarare är ett hälsosamt och självdistanserat sätt att se på tillvaron.
Sara Wemstad gillar läget.
Sara Wemstad pluggar.
Sara Wemstad utövar procrastination.
Sara Wemstad är hungrig.
Sara Wemstad hänger för mycket på facebook.
En intressant tanke är ju att samla sina facebook-statusar i nån sorts memoarer. Hur kul vore inte det att läsa om nåt år? Förutsatt att man skriver ner det mesta som händer i sin facebook-status. En online-dagbok. Som sedan kan användas i självutvecklande syfte. Nej, jag vet inte, det kanske går för långt nu, de sociala medierna är ibland lika skrämmande som de underlättar. Men om det är någon som känner igen sig i fenomenet så kan det ju vara en intressant tanke.
Här kommer Lena igen, mitt värmeljus i vinternatten.
"Egentligen är det rätt fascinerande. Alla som sitter i morgonsofforna under vinterhalvåret och gnäller över regionalpolitik och orättvisa Robin Hood-skatter. Som inte tycker att det är så nödvändigt att HELA Sverige skall leva. Alls. Som säger varför då? Låt landsbygden och småstäderna dö ut. Låt naturen ha sin gång. Som bara tar för givet att hela Sverige skall leva upp när de beslutar sig för att åka på semester.
Badjävlarna.
Dem man såg på somrarna när man var liten.
Inglidande i sina bilar med personliga nummerplåtar, spatserande mellan stränderna och husen med sjöutsikt, iförda badrockar och badtofflor från morgon till kväll för att visa att gatorna och serveringarna och hamnen bara var en del av deras hem. Ytterligare några kvadratmeter egendom.
Och vi svor-förstås. Det var sommarlov, solen strålade från en klarblå himmel och skadedjuren hade anlänt till Österlen.
Norrlänningarna plågas av myggen under sommarmånaderna, skåningarna av nollåttorna. Jag tror vi hade valt myggen om det hade varit upp till oss. Mygg minglar mindre. De förvandlar inte den lokala Ica-affären till ett enda stort och trångt festivalområde där man ska tränga sig fram mellan folk som kindpussas och säger att världen är allt bra liten, som pratar som 'schyssta place', som byter visitkort och säger att jag såg dig i den där uppsättningen på Dramaten och du var jävligt bra även om Norén inte riktigt är min bag men ring mig när du kommer tillbaks till stan. Mygg vänder inte upp och ned på hela affären för att hitta färsk parmesan eller koriander i kruka. Mygg får man slå ihjäl när de surrar en i örat och blir som mest irriterande.
Flera år senare. Man bor i en lägenhet mitt inne i Stockholms innerstad och man vet att det är sådär lagom kul på sommaren. Folk åker till landet, restaurangerna stänger, luften dallrar av avgaser och de få badplatserna som finns påminner mest om Ganges. Man vill bort men barnen är för små för kollo och själv är man för gammal. Så man börjar läsa bostadsannonserna i DN på söndagarna, och som en vän uttryckte det 'drömmar har en otäck förmåga att slå in'. Plötsligt har man blivit med hus, eller rättare sagt sommarhus, och innan man vet ordet av har man blivit en sommargäst och en badjävel.
Så står man där på andra sidan. Man glider in med sin rostiga gamla Toyota och hoppas att den skall räknas som en förmildrande omständighet, man kör ju i alla fall inte omkring i ett fyrhjulsdrivet monster, och man bräker på med sin skånska samtidigt som maken talar sjungande norrländska, och försöker hålla en låg profil. Man kommer in på det lokala kaféet och där hänger det en stor karta över Gotland och dottern som precis har lärt sig prata skriker: 'Peeeka på Ståååkhåålm!'.
I affären är det någon som berättar att huset längre upp på vägen är köpt av några galna Stockholmare till överpris.
Det är bara i 'Larson' som isbjörnar kan klä ut sig till pingviner, och klara sig."
Oh, mamma mia, känner man inte igen sig i det här eller? Jag gissar att det är samma syndrom överallt, Tylösand, Marstrand, Stockholms skärgård, Österlen, Gotland, för att inte tala om skidorterna med Åre i täten.
Tacka vet jag erfarenheten av att vara vintersäsongare och i perioder ha berget helt för sig själv. Att kunna bränna ner i en orörd pist med sylvassa stålkanter och veta att det inte kommer vara en kotte i vägen. Bara åk. Eller kunna dundra ut i skogen i 50cm lössnö som inga slöslappa Stååckholmaree har hasat bort. Jo jag tackar ja. Men nu, när man ägnar sig åt mer framtidsförsäkrande verksamhet som att studera, ja då har man ju bara ett visst antal dagar per år då man kan ägna sig åt semester. Och man kommer där, inglidandes i farsans Saab 93 (det är ju i alla fall inget fyrhjulsdrivet monster med bubbla takboxar) som man hoppas kan räknas som en förmildrande omständighet, vecka 9, på parkeringen vid Åres kabinbana. Med skohorn och vaselin klämmer man in sig mellan två vrålåk (ja, precis, med dubbla takboxar) och tänker att det är säkert inte så mycket folk i backen eftersom Stockholmarna mest super. Men icke. Man beger sig ut i köandet och vejandet med en obehagligt ofta återkommande tanke att det här blir sista året som jag tar semester vecka 9. Lokalbefolkningen har flytt all världens väg. Skulle inte förvåna mig om de är på weekend i Stockholm och äter gott på alla tomma restauranger. Medan man själv är en skidjävel som på bästa skadedjursmanér har invaderat Sveriges vackra snöklädda berg.
Sara Wemstad gillar läget.
Sara Wemstad pluggar.
Sara Wemstad utövar procrastination.
Sara Wemstad är hungrig.
Sara Wemstad hänger för mycket på facebook.
En intressant tanke är ju att samla sina facebook-statusar i nån sorts memoarer. Hur kul vore inte det att läsa om nåt år? Förutsatt att man skriver ner det mesta som händer i sin facebook-status. En online-dagbok. Som sedan kan användas i självutvecklande syfte. Nej, jag vet inte, det kanske går för långt nu, de sociala medierna är ibland lika skrämmande som de underlättar. Men om det är någon som känner igen sig i fenomenet så kan det ju vara en intressant tanke.
Här kommer Lena igen, mitt värmeljus i vinternatten.
"Egentligen är det rätt fascinerande. Alla som sitter i morgonsofforna under vinterhalvåret och gnäller över regionalpolitik och orättvisa Robin Hood-skatter. Som inte tycker att det är så nödvändigt att HELA Sverige skall leva. Alls. Som säger varför då? Låt landsbygden och småstäderna dö ut. Låt naturen ha sin gång. Som bara tar för givet att hela Sverige skall leva upp när de beslutar sig för att åka på semester.
Badjävlarna.
Dem man såg på somrarna när man var liten.
Inglidande i sina bilar med personliga nummerplåtar, spatserande mellan stränderna och husen med sjöutsikt, iförda badrockar och badtofflor från morgon till kväll för att visa att gatorna och serveringarna och hamnen bara var en del av deras hem. Ytterligare några kvadratmeter egendom.
Och vi svor-förstås. Det var sommarlov, solen strålade från en klarblå himmel och skadedjuren hade anlänt till Österlen.
Norrlänningarna plågas av myggen under sommarmånaderna, skåningarna av nollåttorna. Jag tror vi hade valt myggen om det hade varit upp till oss. Mygg minglar mindre. De förvandlar inte den lokala Ica-affären till ett enda stort och trångt festivalområde där man ska tränga sig fram mellan folk som kindpussas och säger att världen är allt bra liten, som pratar som 'schyssta place', som byter visitkort och säger att jag såg dig i den där uppsättningen på Dramaten och du var jävligt bra även om Norén inte riktigt är min bag men ring mig när du kommer tillbaks till stan. Mygg vänder inte upp och ned på hela affären för att hitta färsk parmesan eller koriander i kruka. Mygg får man slå ihjäl när de surrar en i örat och blir som mest irriterande.
Flera år senare. Man bor i en lägenhet mitt inne i Stockholms innerstad och man vet att det är sådär lagom kul på sommaren. Folk åker till landet, restaurangerna stänger, luften dallrar av avgaser och de få badplatserna som finns påminner mest om Ganges. Man vill bort men barnen är för små för kollo och själv är man för gammal. Så man börjar läsa bostadsannonserna i DN på söndagarna, och som en vän uttryckte det 'drömmar har en otäck förmåga att slå in'. Plötsligt har man blivit med hus, eller rättare sagt sommarhus, och innan man vet ordet av har man blivit en sommargäst och en badjävel.
Så står man där på andra sidan. Man glider in med sin rostiga gamla Toyota och hoppas att den skall räknas som en förmildrande omständighet, man kör ju i alla fall inte omkring i ett fyrhjulsdrivet monster, och man bräker på med sin skånska samtidigt som maken talar sjungande norrländska, och försöker hålla en låg profil. Man kommer in på det lokala kaféet och där hänger det en stor karta över Gotland och dottern som precis har lärt sig prata skriker: 'Peeeka på Ståååkhåålm!'.
I affären är det någon som berättar att huset längre upp på vägen är köpt av några galna Stockholmare till överpris.
Det är bara i 'Larson' som isbjörnar kan klä ut sig till pingviner, och klara sig."
Oh, mamma mia, känner man inte igen sig i det här eller? Jag gissar att det är samma syndrom överallt, Tylösand, Marstrand, Stockholms skärgård, Österlen, Gotland, för att inte tala om skidorterna med Åre i täten.
Tacka vet jag erfarenheten av att vara vintersäsongare och i perioder ha berget helt för sig själv. Att kunna bränna ner i en orörd pist med sylvassa stålkanter och veta att det inte kommer vara en kotte i vägen. Bara åk. Eller kunna dundra ut i skogen i 50cm lössnö som inga slöslappa Stååckholmaree har hasat bort. Jo jag tackar ja. Men nu, när man ägnar sig åt mer framtidsförsäkrande verksamhet som att studera, ja då har man ju bara ett visst antal dagar per år då man kan ägna sig åt semester. Och man kommer där, inglidandes i farsans Saab 93 (det är ju i alla fall inget fyrhjulsdrivet monster med bubbla takboxar) som man hoppas kan räknas som en förmildrande omständighet, vecka 9, på parkeringen vid Åres kabinbana. Med skohorn och vaselin klämmer man in sig mellan två vrålåk (ja, precis, med dubbla takboxar) och tänker att det är säkert inte så mycket folk i backen eftersom Stockholmarna mest super. Men icke. Man beger sig ut i köandet och vejandet med en obehagligt ofta återkommande tanke att det här blir sista året som jag tar semester vecka 9. Lokalbefolkningen har flytt all världens väg. Skulle inte förvåna mig om de är på weekend i Stockholm och äter gott på alla tomma restauranger. Medan man själv är en skidjävel som på bästa skadedjursmanér har invaderat Sveriges vackra snöklädda berg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)