Jag och Marie har preppat för helkväll med rapportskrivning och redovisningsförberedelser i grupprummet.
onsdag 27 oktober 2010
Pluggkväll
Jag och Marie har preppat för helkväll med rapportskrivning och redovisningsförberedelser i grupprummet.
söndag 24 oktober 2010
Jag har fantastiska vänner i Piteå!
Efter 14 timmars tåg-och bussåkande möts man av detta galenfeta brunchbord. Helvärt!
torsdag 23 september 2010
Tristess, vampyrer och politisk inkorrekthet
Hej bloggen.
Jag är sjuk. Och har så varit de senaste fyra dagarna. Det är dödens tråkigt och jag har klättrat mig svettig på husets alla innerväggar. Imorgon blir det kanske ytterväggarna. Om jag inte är tillräckligt envis för att intala mig att jag är frisk och går till jobbet ändå, sådär lagom sista dagen i veckan.
Jag har under min sjukdomstid roat mig med att titta på den rosade serien "True Blood". 8,7 på imdb. Värt.(Läs inte vidare om du inte har sett säsong 1 & 2 och har för avsikt att kolla på dem.) Trodde jag. Efter fyra avsnitt av första säsongen har det nästan inte hänt någonting som har fört handlingen framåt. De har haft sex och druckit öl. Tidlös underhållning, men inget större värde. Fyra avsnitt är lika med fyra timmar, för övrigt. Av ingenting. I brist på bättre sysslor tittar jag ändå vidare(en av seriens styrkor är helt klart vassa cliffhangers), den har trots allt fått bra kritik och Alexander Skarsgård är med, han kanske kan lyfta det sjunkande skeppet. Och jag kan medge att det tar sig, Alexander blir också bättre efter ett par omgångar till av vampyrgliringar, halvtaffliga svenska repliker och hysteriskt perfektionistiskt välvillig huvudperson. Så första säsongen får godkänt, men med enorm förlust i att det är platt amerikansk, lättsmält sydstatsklycheri. Moderniteten fattas, är det en serie som utspelar sig på 2000-talet verkligen? I och med läget i Louisiana finns också en underton av motsättningar mellan mörkhyade och vita (finns det fortfarande? Mest troligt, men oproffsigt gestaltat. Igen, 2000-talet?) även om det har smetats över med att huvudpersonens bästa väninna är mörkhyad. Det är ett litet samhälle med en brokig skara invånare som gör det hela väldigt pittoreskt och skapar "alla känner alla"-stämning men samtidigt har många hemligheter för varandra. Som det ska vara. Men det blir också genomskinligt och inte helt oförutsägbart.
Vampyrhistorien är spännande och jag vill ha mer, hur, när, var och varför finns de? Alltför sällan dras de med i handlingen och hade huvudpersonen blivit kär i en icke-vampyr så hade de helt kunnat lämnas utanför historien. Inte för att de inte har betydelse för handlingen utan för att de inte är relevanta under tiden då den aktuella intrigen äger rum. Lite bättring när säsong 1 övergår i säsong 2 men sedan återigen, platt fall. Inga vampyrer i upplösningen av säsong 2 heller, trots att de avsiktligt lagt sig i problemet. Snedsteg av manusförfattaren?
Bihistorierna ger serien lite mer dynamik och liv men jag får för lite och blir därför ändå uttråkad och känner ingen lust att titta vidare.
Så denna dag har jag ägnat mig åt något helt annat. Politisk inkorrekthet á la Sverigedemokraterna. Jag har med stor förtjusning och god aptit läst igenom en fenomenalt välskriven följetong av Magnus Betnér, finns att läsa här. SD åker på däng så att det slår gnistor och en hel del snubblande motkommentarer gör bara att jag drar ännu mer på smilbanden. SD för inte en vettig och hållbar invandringspolitik. Punkt. Nöjd med att jag utnyttjat min demokratiska rättighet (och skyldighet) och röstat på ett parti som inte är SD så får jag tycka vad jag vill, och de som röstade på SD röstade på ett bakåtsträvande parti utan realistiska framtidsvisioner och där solidaritet får böja sig för strävan efter den rena rasen. Jag blir rädd när ett sånt parti kommer in i Sveriges Riksdag. Så jag hejar på Betnér och alla andra som tar upp kampen och visar att i ett Sverige av idag accepteras inte hot mot mångkulturen eller avvisning på grund av hudfärg.
Jag är sjuk. Och har så varit de senaste fyra dagarna. Det är dödens tråkigt och jag har klättrat mig svettig på husets alla innerväggar. Imorgon blir det kanske ytterväggarna. Om jag inte är tillräckligt envis för att intala mig att jag är frisk och går till jobbet ändå, sådär lagom sista dagen i veckan.
Jag har under min sjukdomstid roat mig med att titta på den rosade serien "True Blood". 8,7 på imdb. Värt.(Läs inte vidare om du inte har sett säsong 1 & 2 och har för avsikt att kolla på dem.) Trodde jag. Efter fyra avsnitt av första säsongen har det nästan inte hänt någonting som har fört handlingen framåt. De har haft sex och druckit öl. Tidlös underhållning, men inget större värde. Fyra avsnitt är lika med fyra timmar, för övrigt. Av ingenting. I brist på bättre sysslor tittar jag ändå vidare(en av seriens styrkor är helt klart vassa cliffhangers), den har trots allt fått bra kritik och Alexander Skarsgård är med, han kanske kan lyfta det sjunkande skeppet. Och jag kan medge att det tar sig, Alexander blir också bättre efter ett par omgångar till av vampyrgliringar, halvtaffliga svenska repliker och hysteriskt perfektionistiskt välvillig huvudperson. Så första säsongen får godkänt, men med enorm förlust i att det är platt amerikansk, lättsmält sydstatsklycheri. Moderniteten fattas, är det en serie som utspelar sig på 2000-talet verkligen? I och med läget i Louisiana finns också en underton av motsättningar mellan mörkhyade och vita (finns det fortfarande? Mest troligt, men oproffsigt gestaltat. Igen, 2000-talet?) även om det har smetats över med att huvudpersonens bästa väninna är mörkhyad. Det är ett litet samhälle med en brokig skara invånare som gör det hela väldigt pittoreskt och skapar "alla känner alla"-stämning men samtidigt har många hemligheter för varandra. Som det ska vara. Men det blir också genomskinligt och inte helt oförutsägbart.
Vampyrhistorien är spännande och jag vill ha mer, hur, när, var och varför finns de? Alltför sällan dras de med i handlingen och hade huvudpersonen blivit kär i en icke-vampyr så hade de helt kunnat lämnas utanför historien. Inte för att de inte har betydelse för handlingen utan för att de inte är relevanta under tiden då den aktuella intrigen äger rum. Lite bättring när säsong 1 övergår i säsong 2 men sedan återigen, platt fall. Inga vampyrer i upplösningen av säsong 2 heller, trots att de avsiktligt lagt sig i problemet. Snedsteg av manusförfattaren?
Bihistorierna ger serien lite mer dynamik och liv men jag får för lite och blir därför ändå uttråkad och känner ingen lust att titta vidare.
Så denna dag har jag ägnat mig åt något helt annat. Politisk inkorrekthet á la Sverigedemokraterna. Jag har med stor förtjusning och god aptit läst igenom en fenomenalt välskriven följetong av Magnus Betnér, finns att läsa här. SD åker på däng så att det slår gnistor och en hel del snubblande motkommentarer gör bara att jag drar ännu mer på smilbanden. SD för inte en vettig och hållbar invandringspolitik. Punkt. Nöjd med att jag utnyttjat min demokratiska rättighet (och skyldighet) och röstat på ett parti som inte är SD så får jag tycka vad jag vill, och de som röstade på SD röstade på ett bakåtsträvande parti utan realistiska framtidsvisioner och där solidaritet får böja sig för strävan efter den rena rasen. Jag blir rädd när ett sånt parti kommer in i Sveriges Riksdag. Så jag hejar på Betnér och alla andra som tar upp kampen och visar att i ett Sverige av idag accepteras inte hot mot mångkulturen eller avvisning på grund av hudfärg.
torsdag 10 juni 2010
Schlagerblixten!
En bortglömd favorit letar sig fram ur den fullpackade blåa blixtens gömmor och skänker glädje, discofeeling, nostalgi och allsång åt resenärer längs E4an. Dessutom bjuder vädergudarna på solsken all the way, och en versrad från en viss Timbuktu letar sig fram: "Svedala din jävel, du är vacker som en dag, sätt på en kanna till för jag stannar ett tag!"
söndag 2 maj 2010
En Stockholmares bekännelser & The Last Bounce
Var i Stockholm förra helgen. What a weekend. Rullar ner i blåa blixten på torsdagen och kommer hem till mysmamma och pyspappa som i vanlig ordning åker och handlar på torsdagar, och en annan är inte sen att hänga på ekipaget för att okynneshandla allt man inte har råd med på studentbidraget. Fredagen bjöd på späckat schema, häng i Stockholms stad, alldeles för mycket latte, presentinköp, lunch på Vapiano, praktikintervju, Gröna Lunds-besök och ölkväll på Tiffany's. Fram till Gröna Lund måste jag ändå säga att vi hade väldigt bra flyt i tidsschemat och hann beta av allt samtidigt som vi inte promenerade alltför fort trots den ständigt närvarande Stockholmstressen. Men måste tillstå att jag faktiskt njuter en smula av att åka tunnelbana nu när det inte händer varje dag. Grönan var dock mest ett enda virrvarr av människor, mat och action. Det var smygöppning och fullt med kids så köerna var enorma. När vi väl kommer ut inser vi att vi bara har tagit ca 4 åk. Oh well, vi hann med snabbmat, B&J-glass och godisremmar så man får väl vara nöjd. Tiffany's var också ett hej och hå, vet inte om personalen där har fått nån träning i värdskap men fort gick det, man hann knappt höra vad de sa och servicen får väl klassas som överkomlig. Men Anton var i sitt esse (som alltid) och bjöd mina intet ont anande Stockholmsvänner på en oförglömlig afton som säkert kommer diskuteras på diverse sammankomster i framtiden. "Jag är som filmjölk!" sjunger han när han ålar sig över dem från det innersta hörnet i soffan. Han är helt klart ett ess i rockärmen när det gäller att få snurr på konversationer.
Det mest hysteriska denna afton tror jag ändå hände när vi hade suttit där och hällt i oss oräkneliga öl och vinglas och ska bege oss mot Slussens McDonald's. Som många säkert känner till så blir alkoholintaget ganska påtagligt när man plötsligt börjar röra på sig och den glada skaran som trillade in på McDonald's var i högform. Här ska vi tillägga att det var nästintill tomt på McDonald's, vi var relativt tidiga och beställde i godan ro vad vi skulle ha. Men innan jag ens har avslutar min beställning står jag med en full bricka i handen och har redan betalat (om det nu var jag som betalade, det minns jag inte). Det var inte heller det jag beställt som nu befann sig på brickan. "Dipsås....", nämner jag lite försynt till den hyperaktiva killen bakom disken. "Vilken? Den har vi inte". Så jag väljer en annan som han praktiskt taget kastar i famnen på mig och tillägger "Jag bjuder, jag bjuder!" Okej, okej, jag är nöjd. Observera nu att jag har nämnt att det nästan inte var något folk inne på McDonald's. Så vem han stressade så fruktansvärt för är fortfarande en gåta för mig. Innan jag vänder bort från kassan hinner jag snegla på Anton som beställt bredvid mig och han ser ut precis så som jag känner mig. Han tittar förvånat på brickan i händerna framför sig, som om den bara uppstått där och då. Det tar flera sekunder innan han inser vart han är och vad han gör och beger sig mot vårt bord. Väl vid bordet utbryter vild och högst alkoholinfluerad diskussion om den hysteriska servicen. Dessutom kommer det nån snubbe och börjar torka av vårt bord medan vi äter. Kanske hade det rullat in mer folk, men ändå.... Mitt i mat, diskussion och utspilld läsk kommer min käre bror och knackar på axeln. Jag tror mig minnas att han gör nåt halvhjärtat försök att lugna mitt gapande och viftande men är föga framgångsrik. I princip utkastade från McDonald's bär det således av hemåt.
Lördag. Återigen häng och släng i stan, denna gång med Anders, Malin och Malins kompis Stina. Laddning för Bounce på Wayne's på Götgatan och sedan mot Globen. Och alltså. Jag säger såhär: Rent flow i underhållningsform. Tight, välproddat och dans i världsklass. Det är inte för inte som Bounce är helt galet framgångsrika. Men det ligger hårt arbete bakom också, vilket visades genom att en av medlemmarna haltade på kryckor med avslitet ledband. Och han fick vara med och dansa ändå, bara en sån sak! Och vilken show sen! Hela natten drömde jag våta drömmar om att det var jag som hade stått där med Projektledar-badgen och nöjt betraktat mitt verk. Tänk att styra upp nåt massivt på Globen. Mhm! Hem till födelsedagsmiddag, en strålande glad mor (HV hade precis vunnit), en mer missnöjd bror (med HVs vinst kom DIFs förlust) och en hyfsat obrydd far. Men god avslutning på Stockholm för denna gången.
Och kan inte bara våren komma till Piteå nu? Det är alldeles för mycket snö kvar för att det ska kännas helt bra. Har haft bak(is)helg och producerat bröd och kakor samt legat i soffan framför Millennium-serien. Måndag imorgon, och jag undrar fortfarande: Varför kommer måndagar oftare och är längre än alla andra veckans dagar?
Det mest hysteriska denna afton tror jag ändå hände när vi hade suttit där och hällt i oss oräkneliga öl och vinglas och ska bege oss mot Slussens McDonald's. Som många säkert känner till så blir alkoholintaget ganska påtagligt när man plötsligt börjar röra på sig och den glada skaran som trillade in på McDonald's var i högform. Här ska vi tillägga att det var nästintill tomt på McDonald's, vi var relativt tidiga och beställde i godan ro vad vi skulle ha. Men innan jag ens har avslutar min beställning står jag med en full bricka i handen och har redan betalat (om det nu var jag som betalade, det minns jag inte). Det var inte heller det jag beställt som nu befann sig på brickan. "Dipsås....", nämner jag lite försynt till den hyperaktiva killen bakom disken. "Vilken? Den har vi inte". Så jag väljer en annan som han praktiskt taget kastar i famnen på mig och tillägger "Jag bjuder, jag bjuder!" Okej, okej, jag är nöjd. Observera nu att jag har nämnt att det nästan inte var något folk inne på McDonald's. Så vem han stressade så fruktansvärt för är fortfarande en gåta för mig. Innan jag vänder bort från kassan hinner jag snegla på Anton som beställt bredvid mig och han ser ut precis så som jag känner mig. Han tittar förvånat på brickan i händerna framför sig, som om den bara uppstått där och då. Det tar flera sekunder innan han inser vart han är och vad han gör och beger sig mot vårt bord. Väl vid bordet utbryter vild och högst alkoholinfluerad diskussion om den hysteriska servicen. Dessutom kommer det nån snubbe och börjar torka av vårt bord medan vi äter. Kanske hade det rullat in mer folk, men ändå.... Mitt i mat, diskussion och utspilld läsk kommer min käre bror och knackar på axeln. Jag tror mig minnas att han gör nåt halvhjärtat försök att lugna mitt gapande och viftande men är föga framgångsrik. I princip utkastade från McDonald's bär det således av hemåt.
Lördag. Återigen häng och släng i stan, denna gång med Anders, Malin och Malins kompis Stina. Laddning för Bounce på Wayne's på Götgatan och sedan mot Globen. Och alltså. Jag säger såhär: Rent flow i underhållningsform. Tight, välproddat och dans i världsklass. Det är inte för inte som Bounce är helt galet framgångsrika. Men det ligger hårt arbete bakom också, vilket visades genom att en av medlemmarna haltade på kryckor med avslitet ledband. Och han fick vara med och dansa ändå, bara en sån sak! Och vilken show sen! Hela natten drömde jag våta drömmar om att det var jag som hade stått där med Projektledar-badgen och nöjt betraktat mitt verk. Tänk att styra upp nåt massivt på Globen. Mhm! Hem till födelsedagsmiddag, en strålande glad mor (HV hade precis vunnit), en mer missnöjd bror (med HVs vinst kom DIFs förlust) och en hyfsat obrydd far. Men god avslutning på Stockholm för denna gången.
Och kan inte bara våren komma till Piteå nu? Det är alldeles för mycket snö kvar för att det ska kännas helt bra. Har haft bak(is)helg och producerat bröd och kakor samt legat i soffan framför Millennium-serien. Måndag imorgon, och jag undrar fortfarande: Varför kommer måndagar oftare och är längre än alla andra veckans dagar?
onsdag 21 april 2010
Tid och vad vi gör med den pt.I
Det här med tid är spännande. Ogreppbart, skoningslöst, överallt och ingenstans men samtidigt ständigt närvarande.
Jag läste en reklamskylt på SAS stolssäten när jag flög till Luleå för ett tag sedan:
"Nej, tid är inte pengar. Tid är tid. Pengar är pengar. Hur du sen värderar din tid beror alltid på situationen. Sovmorgon, lunchdejt, läxläsning, pingis med lillkillen, gå ut med jycken, ringa mamma eller få kli på ryggen. Det kostar ingenting - men är samtidigt ovärderligt.
Vi vet inte hur du värderar din tid. Men en sak vet vi. Med en punktlighet i världsklass, smarta tjänster, flest avgångar i Sverige och nya destinationer under våren - så ser vi till att du får mer tid över. Till sådant som inte kan värderas i pengar.
Ta hand om din tid."
Tänkvärt. Om man skippar mittendelen om SAS så är det en skrämmande träffsäker pik mot dagens stresstyngda tidsoptimerare. Hur ofta har man inte hört just ”Tid är pengar”? För många gånger tror jag. Joakim von Anka sitter där på axeln och hetsar på tjänandet, sparandet, konsumerandet och skattebetalandet. För att inte tala om pensionen som smyger in än här än där trots att det är mer än 40 år till min pension (är 40 år kort eller lång tid i det här fallet? Kort vill pensionsbolagen få mig att tro). Jag tar studielån och betalar för mina timmar i skolbänken. Tid är pengar. När jag knegar på Systembolaget tjänar jag en hundralapp i timmen. Tid är pengar.
Men NEJ. Jag håller med SAS. Tid är livet. Livet är tid. Pengar är pengar, en sak som byts mot en annan som man är i bättre behov av. Tid kan aldrig köpas, vem ska du köpa det av? Man kan inte köpa en annan människas tid, man kan köpa en tjänst men tiden är alltid ens egen. Jag kan inte köpa två av dina levnadsår för att själv få leva två år längre. Tiden är oflexibel och hårdhänt. All min rikedom kan inte ge mig tillbaka gårdagen eller ge mig möjlighet att ändra historien.
Men hur värderar man då tiden, om inte i pengar? Tiden är varje människas egendom att göra vad man själv vill med. Man kan utnyttja tiden för att ta sig framåt i livet, att lära sig saker, träffa intressanta människor, upptäcka, uppleva och glädjas själv eller med andra. Man kan också låta bli att utnyttja tiden och låta den passera förbi (observera att det aldrig blir obemärkt pga att vi åldras vare sig vi vill eller inte) genom att ägna oss åt introverta verksamheter som varken tar en själv eller verkligheten framåt. Vilka aktiviteter lägger vi värde i? Kan värdet översättas till pengar? Om jag någon gång får barn kommer fem minuter av min tid med dem inte kunna köpas för alla pengar i världen. Finns det begränsningar för hur mycket pengar du är villig att betala för att hälsa på en döende släkting? Vill du byta en fika med din bästa vän mot ett antal timmars skattefri lön?
Hur värderar du din tid?
Jag läste en reklamskylt på SAS stolssäten när jag flög till Luleå för ett tag sedan:
"Nej, tid är inte pengar. Tid är tid. Pengar är pengar. Hur du sen värderar din tid beror alltid på situationen. Sovmorgon, lunchdejt, läxläsning, pingis med lillkillen, gå ut med jycken, ringa mamma eller få kli på ryggen. Det kostar ingenting - men är samtidigt ovärderligt.
Vi vet inte hur du värderar din tid. Men en sak vet vi. Med en punktlighet i världsklass, smarta tjänster, flest avgångar i Sverige och nya destinationer under våren - så ser vi till att du får mer tid över. Till sådant som inte kan värderas i pengar.
Ta hand om din tid."
Tänkvärt. Om man skippar mittendelen om SAS så är det en skrämmande träffsäker pik mot dagens stresstyngda tidsoptimerare. Hur ofta har man inte hört just ”Tid är pengar”? För många gånger tror jag. Joakim von Anka sitter där på axeln och hetsar på tjänandet, sparandet, konsumerandet och skattebetalandet. För att inte tala om pensionen som smyger in än här än där trots att det är mer än 40 år till min pension (är 40 år kort eller lång tid i det här fallet? Kort vill pensionsbolagen få mig att tro). Jag tar studielån och betalar för mina timmar i skolbänken. Tid är pengar. När jag knegar på Systembolaget tjänar jag en hundralapp i timmen. Tid är pengar.
Men NEJ. Jag håller med SAS. Tid är livet. Livet är tid. Pengar är pengar, en sak som byts mot en annan som man är i bättre behov av. Tid kan aldrig köpas, vem ska du köpa det av? Man kan inte köpa en annan människas tid, man kan köpa en tjänst men tiden är alltid ens egen. Jag kan inte köpa två av dina levnadsår för att själv få leva två år längre. Tiden är oflexibel och hårdhänt. All min rikedom kan inte ge mig tillbaka gårdagen eller ge mig möjlighet att ändra historien.
Men hur värderar man då tiden, om inte i pengar? Tiden är varje människas egendom att göra vad man själv vill med. Man kan utnyttja tiden för att ta sig framåt i livet, att lära sig saker, träffa intressanta människor, upptäcka, uppleva och glädjas själv eller med andra. Man kan också låta bli att utnyttja tiden och låta den passera förbi (observera att det aldrig blir obemärkt pga att vi åldras vare sig vi vill eller inte) genom att ägna oss åt introverta verksamheter som varken tar en själv eller verkligheten framåt. Vilka aktiviteter lägger vi värde i? Kan värdet översättas till pengar? Om jag någon gång får barn kommer fem minuter av min tid med dem inte kunna köpas för alla pengar i världen. Finns det begränsningar för hur mycket pengar du är villig att betala för att hälsa på en döende släkting? Vill du byta en fika med din bästa vän mot ett antal timmars skattefri lön?
Hur värderar du din tid?
måndag 12 april 2010
Studiemotivationsförhöjande verksamhet
Lapa vårsol ökar energinivåerna samt bidrar till det allmänna välbefinnandet
fredag 9 april 2010
"Det är kyligt här inatt när Stockholm kysser mig på kinden..."
Så sjunger Lars Winnerbäck. Och det var precis så det var hemma i Stockholm efter den mysiga Funäsdalsvistelsen. Kära gamla Stockholm skiner i all sin glans i vårsolen.
"Stockholm i mitt hjärta..." brer Berghagen på. Utsliten, uttjatad och sönderkörd låt, men ack vilken sanningshalt den bar på den korta helgen som var. Man sitter i sin Piteå-bubbla mestadels av tiden, man trivs, det är skönt häng och trevliga människor. Men jag saknar puls, möjligheter och drivkraft. De sakerna finns i Stockholm och blir så påtagligt nära och uppenbara när man bor här uppe och bara besöker Stockholm ibland. Jag besökte min moster på måndagen och hon hade en bok ståendes som heter "Stockholm dag och natt". Jag bläddrade lite förstrött till en början men sjönk så småningom in mer och mer. Massor med kändisar och okändisar berättar om sina favoritställen i Stockholm, caféer, promenader, badställen, picknickplatser m.m. Och det tog aldrig slut, jag överöstes med platser jag har besökt och borde besöka. Jag fällde nästan en tår för att jag inte bor i Stockholm och kan göra alla de där sakerna idag. Hemlängtan drabbade mig hårt och skoningslöst trots att jag satt mitt i smeten på Hornsgatan. Så bara så ni vet så har jag stora planer för min Stockholmssommar nu.Tillbaka i Piteå sedan en knapp vecka väntar jag fortfarande på en trögstartad vår och blickar tröttsamt mot högen av kurslitteratur som ska plöjas. Men jag ska också kliva tillbaka in i bubblan, till det sköna hänget och de trevliga människorna. Imorgon ska vi ha grillpremiär på Ankars =)
Våren har kommit till Stockholm
Baby Jane hade också vaknat på den översvämmade ängen vid Edsviken. Under vårt korta möte hann jag både hälsa, döpa, vinka farväl och önska lycka till.
Skön strip på morsans och farsans kylskåp ;)
"Stockholm i mitt hjärta..." brer Berghagen på. Utsliten, uttjatad och sönderkörd låt, men ack vilken sanningshalt den bar på den korta helgen som var. Man sitter i sin Piteå-bubbla mestadels av tiden, man trivs, det är skönt häng och trevliga människor. Men jag saknar puls, möjligheter och drivkraft. De sakerna finns i Stockholm och blir så påtagligt nära och uppenbara när man bor här uppe och bara besöker Stockholm ibland. Jag besökte min moster på måndagen och hon hade en bok ståendes som heter "Stockholm dag och natt". Jag bläddrade lite förstrött till en början men sjönk så småningom in mer och mer. Massor med kändisar och okändisar berättar om sina favoritställen i Stockholm, caféer, promenader, badställen, picknickplatser m.m. Och det tog aldrig slut, jag överöstes med platser jag har besökt och borde besöka. Jag fällde nästan en tår för att jag inte bor i Stockholm och kan göra alla de där sakerna idag. Hemlängtan drabbade mig hårt och skoningslöst trots att jag satt mitt i smeten på Hornsgatan. Så bara så ni vet så har jag stora planer för min Stockholmssommar nu.Tillbaka i Piteå sedan en knapp vecka väntar jag fortfarande på en trögstartad vår och blickar tröttsamt mot högen av kurslitteratur som ska plöjas. Men jag ska också kliva tillbaka in i bubblan, till det sköna hänget och de trevliga människorna. Imorgon ska vi ha grillpremiär på Ankars =)
Våren har kommit till Stockholm
Baby Jane hade också vaknat på den översvämmade ängen vid Edsviken. Under vårt korta möte hann jag både hälsa, döpa, vinka farväl och önska lycka till.
Skön strip på morsans och farsans kylskåp ;)
söndag 4 april 2010
Mera Funäs
Skiddag 4, Långfredag: Solglimt & nerförsbacke. Fint väder vid frukostbordet, till och med en tillstymmelse till sol. Gilla. Tänndalen idag igen, och idag verkar påskledigheten ha letat sig till Tänndalen för plötsligt uppenbarar sig liftkö, ett fenomen vi inte stött på tidigare i veckan. Men vi håller oss i favoritbackarna kring Buskvallen och Tännporten och snart har påsklovsmarodörerna spritt sig till familjevänliga Hamra och Svansjöliftarna. Så vi kan cruisa fritt i breda röda åk med mjuk och go snö. Solen behagar titta fram mer och mer, vi fotar lite och avslutar åkandet med kanelbulle och apelsinjuice. Påskmiddagen bestod av alldeles för mycket tacos, ”Så ska det låta” och en långsam dokumentär om Leonard Cohen.
Skiddag 5, Påskafton: Finurliga Funäs & SUGARRUSH.
Mer sol vid frukostbordet, jippie! Det Stora Städandet väntade dock och som alltid är det förvånansvärt mycket grejer som har stuvats in i denna lilla stuga på en vecka. Ett gäng om och men senare så beger vi oss med fullpackad bil till backen. Familjerådet beslutar Funäsdalsberget som morsan och farsan besökte innan jag kom. Solen kryper fram mer och mer. Men trots sexstolsliften som gör att man kommer upp på berget superfort så är det inte fantastiskt många backar att åka i. Dessutom är de stenhårda då den pistade mjuksnön fryst på under natten. Sådär blir mitt betyg på detta. Men när solen ligger på blir den hårda isen snabbt till högar med socker som är betydligt mysigare att åka i. Lunch på toppstugan med förstklassig utsikt och efter lunch ännu mer sol. Gött. Snappade upp lite storslagna planer på utbyggandet av Funässystemet och det verkar utan tvekan kunna bli något bra av detta. Men allt roligt har ett slut och lång resa hem väntade så avfärd skedde vid fyrasnåret med inkluderad fika på rastplats med solig utsikt över Sånfjällets naturreservat. Myspys. Väl hemma upptäcker jag det. Den glada skidsemesterbonusen. Tunn, tunn men ändå där. Gogglesbrännan. Najs.
Skiddag 5, Påskafton: Finurliga Funäs & SUGARRUSH.
Mer sol vid frukostbordet, jippie! Det Stora Städandet väntade dock och som alltid är det förvånansvärt mycket grejer som har stuvats in i denna lilla stuga på en vecka. Ett gäng om och men senare så beger vi oss med fullpackad bil till backen. Familjerådet beslutar Funäsdalsberget som morsan och farsan besökte innan jag kom. Solen kryper fram mer och mer. Men trots sexstolsliften som gör att man kommer upp på berget superfort så är det inte fantastiskt många backar att åka i. Dessutom är de stenhårda då den pistade mjuksnön fryst på under natten. Sådär blir mitt betyg på detta. Men när solen ligger på blir den hårda isen snabbt till högar med socker som är betydligt mysigare att åka i. Lunch på toppstugan med förstklassig utsikt och efter lunch ännu mer sol. Gött. Snappade upp lite storslagna planer på utbyggandet av Funässystemet och det verkar utan tvekan kunna bli något bra av detta. Men allt roligt har ett slut och lång resa hem väntade så avfärd skedde vid fyrasnåret med inkluderad fika på rastplats med solig utsikt över Sånfjällets naturreservat. Myspys. Väl hemma upptäcker jag det. Den glada skidsemesterbonusen. Tunn, tunn men ändå där. Gogglesbrännan. Najs.
Snow Report Funäsdalen
Efter 13 timmars buss och – bilåkning från Piteå landade jag hos morsan och farsan i Funäsdalen på måndagskvällen. Detta efter att ha bytt buss på Sundsvalls busstation, där det regnade sådär nästan inte alls fast ändå så att det stör. Max tio personer passerade under den kvart jag satt där, knappast ett vältrafikerat område en måndagskväll. Bussen mot Ånge avgick tack och lov på utsatt tid och satte kurs inåt landet. När man åker genom ett praktiskt taget öde landskap som det som är mellan Sundsvall och Ånge så undrar man stillsamt vad folk livnär sig på där. De kan inte tjäna storkovan med tanke på vilka ruckel de stackarna bor i. Inget tyder heller på att invånarna underhåller sig på annat vis än de sätt som finns att tillgå innanför stängda dörrar och de fåtalet små ICA-butiker som jag passerade verkar mest hålla öppet av ren barmhärtighet. Det är tysta, anspråkslösa och ledsna grupper av slitna villor och trädgårdar som ensamt blickar genom snårig skog och väntar på det sista andetaget. En sida av Sverige som man inte ser varje dag.
Så anländer jag i Ånge. Och Ånge har dött. Om Ånge någon gång har levat skulle jag vilja tillägga men det känns nästan för elakt. Det är mörkt, kallt och grått. Morsan och farsan har stuckit direkt från Funäsdalen för att hinna hämta mig och har därför inte ätit någon middag men hoppades på att en pizzeria skulle vara öppen. Men ingen pizzeria var öppen, hamburgerian var också stängd och något mer hittade vi inte så det blev korv med mos på Schell. Sån där korv med mos som legat på värmning för länge och inte smakar något men ändå lämnar någon sorts pulver och – stekfettandedräkt som inte vill släppa taget. Och sen ytterligare 3 timmar i bil, förutom de 10 i buss, till Funäsdalen.
Så, var resan värd besväret? Ja.
Skiddag 1, tisdag: Premiere.
Solen lyser med in frånvaro vid frukostbordet men det stoppar sällan de sanna entusiasterna. Siktet ställs in mot Tänndalen men först stopp i Funäsdalens skiduthyrning för hyra av skidor och inköp av liftkort. Efter lite chitchat med David bakom disken valdes det ut ett par Völkl Tigershark och viss dreglande åtrå väcktes i farsans blick så efter lite mer chitchat med David fick farsan byta sina Fischer mot ett par likadana Völkl. En tur genom butiken på nedre plan är oundviklig för att komma till utgången och jag får syn på min inspanade Haglöfs Spitz skaljacka, ljusblå med röda dragkedjor. Lite mer dreglande åtrå från mig men en tom plånbok är en tom plånbok så jackan fick ledsamt hänga kvar. Men glada och nöjda spatserar vi ut ur butiken mot bilen för att inta backarna.
Ett par minusgrader och lite nyfallen snö i pisterna ger perfekt före för ett par carvingskidor och hej vad det går. Tigershark slaktar mina lårmuskler redan innan lunch och kanterna skulle kunna skära upp Islands Vattnajökull som om den vore sommarvarm sorbet. Återigen en smärtsam påminnelse om den där omdiskuterade försäsongsträningen som aldrig blev av. Lägligt nog hade fiket som vi parkerat vid ställt ut en skylt med semlor på så åken efter lunch gick på ren målmedvetenhet mot den hägrande semlan. Och när den välförtjänta semlan äntligen ska inmundigas så har ju den trevliga damen bakom disken givetvis bakat småsemlor med chokladsmak och saffranssmak med lingongrädde. En av varje blir det då, tack.
Trött som en gnu och i bästa semester-med-föräldrarna-stil blir det inte många knop den här kvällen. Jag ringer brorsan och gör ett halvhjärtat försök att övertala honom att komma upp till helgen, men det var dåliga utsikter på biljettfronten, buss tåg och flyg, så han får fira sin påsk ensam på 170kvm. Jag virkar ett par varv på min neverending mössa och somnar vid 22-snåret som en sten.
Skiddag 2, onsdag: Ramis & Hjälmfotingslalom.
Samma väder vid frukostbordet som tisdagen. Familjerådet beslutar Ramundberget för denna dag och pick och pack lastas i Ferrariröda Saaben. Jag har inte varit särskilt mycket i Ramundberget men de gånger jag har vart där har det varit helt fantastiskt och det är synd att säga något annat denna gång. Underbar snö, sköna pister att cruisa i och knappt liftkö att tala om. Apropå liftkö måste jag peta in att det var oerhört lite folk i Tänndalen på tisdagen också, jag trodde halva Sverige firade påsk i fjällen, men icke. Men trots de obefintliga liftköerna var det förvånansvärt mycket barn i Ramundberget. Eller hjälmfotingar som de kallas på skidspråk. Utan hejd susar de runt benen på en, rosa, röda, blå och svarta små fartgalningar. De var nog de enda som man eventuellt kunde behöva väja för, annars hade man hela backbredden för sig själv. Innan vi gav upp för dagen kikade vi även in en sväng på afterskin men om hjälmfotingarna var många i backen så var det inget emot vad de var här, alla samlade under samma tak. Skrik och stoj och klättervägg blandat med föräldrars förmaningar, ölglas och bamsetermosar gjorde att den stackars trubaduren hade vissa svårigheter att hålla sin publik fängslad. Så vi vände hemåt. Efter ytterligare ett antal varv på mössan, ”Draknästet”, lasange och lite slöbläddrande i ”Outside” gick också denna dag mot sitt slut.
Skiddag 3, torsdag: Mist, nails & icecream.
Ett par plusgrader utanför frukostfönstret och lite snöblandat regn. Hmm, aja. Familjerådet beslutar Tänndalen igen. Systemet ser nästan helt tomt ut när vi glider in på parkeringen. En stackars skidlärare drar runt två 10-12-åringar som ser tveksamt skidsugna ut. Dimman ligger tät över berget och vad som var snöblandat regn vid stugan är nu stora, trötta snöflingor här. Ingen semleskylt utanför serveringen heller. Men dåligt väder stoppade inte Stig-Helmer så vilka är vi att vika ned oss. Uppför it is. Ovanför trädgränsen behagar dock vinden ösa på och den blöta snöfallet tar form av hagelliknande småspik. Upp med halsduken. Dimman är tätare än i dalen och man ser max tre liftåkare framför sig. ”Det här är nog rekord i dåligt väder den här säsongen”, säger liftkillen. (=()Men snön! Den är som Sias vaniljglass när den är lagom tempererad för att göra kulor av. Den är sådär slushigt mjuk. Erik hade gillat detta. Här kan vilken jöns som helst få till vassa carvingskär. Så jag fokuserar på snön och tänker bort allt ovanför, vinden, dimman och småspiken. Och det går ganska bra förutom att man inte ser något vidare, i alla fall till efter lunch. Då har vinden tilltagit men inte lyckats jaga bort dimman så förhållandena ovanför snön är om möjligt ännu värre. Vassare småspik, tätare dimma och hårdare vind. Och nu kan inte ens snön väga över mitt humör. Jag känner mig mera som en förarglig karaktär som hade passat i Snowroller än en tvättäkta carvingentusiast. Försöker man ta fart och göra sköna svängar så är småspiken där och förstör, och åka med armen framför ansiktet är ingen hit.
Plötsligt nämner morsan att hon har köpt våffelsmet. (?!?!) Så nu hägrar en våffla i horisonten istället för den uteblivna semlan. Inte alltför många åk senare är våfflan i mitt inre alldeles fantastiskt inbjudande och vi ger upp. Genomblöta rullar vi hemåt vid två-tiden och sätter i oss våfflor med blåbärssylt, grädde och banan. Tre timmar senare faller det fortfarande någon sorts snö/regn från himlen. Men vädersajterna spår minusgrader för morgondagen så jag hoppas åtminstone vätan försvinner. Kanske gör en sista effort med mössan nu. Igår när jag bläddrade i ”Outside” läste jag en artikel om hur viktig återhämtning och vila är för träningsresultatet så det får väl bli det jag ägnar mig åt nu med våfflor och feelgood-böcker. Så att jag imorgon kan vara king of the hill.(eller queen om man så vill)
Så anländer jag i Ånge. Och Ånge har dött. Om Ånge någon gång har levat skulle jag vilja tillägga men det känns nästan för elakt. Det är mörkt, kallt och grått. Morsan och farsan har stuckit direkt från Funäsdalen för att hinna hämta mig och har därför inte ätit någon middag men hoppades på att en pizzeria skulle vara öppen. Men ingen pizzeria var öppen, hamburgerian var också stängd och något mer hittade vi inte så det blev korv med mos på Schell. Sån där korv med mos som legat på värmning för länge och inte smakar något men ändå lämnar någon sorts pulver och – stekfettandedräkt som inte vill släppa taget. Och sen ytterligare 3 timmar i bil, förutom de 10 i buss, till Funäsdalen.
Så, var resan värd besväret? Ja.
Skiddag 1, tisdag: Premiere.
Solen lyser med in frånvaro vid frukostbordet men det stoppar sällan de sanna entusiasterna. Siktet ställs in mot Tänndalen men först stopp i Funäsdalens skiduthyrning för hyra av skidor och inköp av liftkort. Efter lite chitchat med David bakom disken valdes det ut ett par Völkl Tigershark och viss dreglande åtrå väcktes i farsans blick så efter lite mer chitchat med David fick farsan byta sina Fischer mot ett par likadana Völkl. En tur genom butiken på nedre plan är oundviklig för att komma till utgången och jag får syn på min inspanade Haglöfs Spitz skaljacka, ljusblå med röda dragkedjor. Lite mer dreglande åtrå från mig men en tom plånbok är en tom plånbok så jackan fick ledsamt hänga kvar. Men glada och nöjda spatserar vi ut ur butiken mot bilen för att inta backarna.
Ett par minusgrader och lite nyfallen snö i pisterna ger perfekt före för ett par carvingskidor och hej vad det går. Tigershark slaktar mina lårmuskler redan innan lunch och kanterna skulle kunna skära upp Islands Vattnajökull som om den vore sommarvarm sorbet. Återigen en smärtsam påminnelse om den där omdiskuterade försäsongsträningen som aldrig blev av. Lägligt nog hade fiket som vi parkerat vid ställt ut en skylt med semlor på så åken efter lunch gick på ren målmedvetenhet mot den hägrande semlan. Och när den välförtjänta semlan äntligen ska inmundigas så har ju den trevliga damen bakom disken givetvis bakat småsemlor med chokladsmak och saffranssmak med lingongrädde. En av varje blir det då, tack.
Trött som en gnu och i bästa semester-med-föräldrarna-stil blir det inte många knop den här kvällen. Jag ringer brorsan och gör ett halvhjärtat försök att övertala honom att komma upp till helgen, men det var dåliga utsikter på biljettfronten, buss tåg och flyg, så han får fira sin påsk ensam på 170kvm. Jag virkar ett par varv på min neverending mössa och somnar vid 22-snåret som en sten.
Skiddag 2, onsdag: Ramis & Hjälmfotingslalom.
Samma väder vid frukostbordet som tisdagen. Familjerådet beslutar Ramundberget för denna dag och pick och pack lastas i Ferrariröda Saaben. Jag har inte varit särskilt mycket i Ramundberget men de gånger jag har vart där har det varit helt fantastiskt och det är synd att säga något annat denna gång. Underbar snö, sköna pister att cruisa i och knappt liftkö att tala om. Apropå liftkö måste jag peta in att det var oerhört lite folk i Tänndalen på tisdagen också, jag trodde halva Sverige firade påsk i fjällen, men icke. Men trots de obefintliga liftköerna var det förvånansvärt mycket barn i Ramundberget. Eller hjälmfotingar som de kallas på skidspråk. Utan hejd susar de runt benen på en, rosa, röda, blå och svarta små fartgalningar. De var nog de enda som man eventuellt kunde behöva väja för, annars hade man hela backbredden för sig själv. Innan vi gav upp för dagen kikade vi även in en sväng på afterskin men om hjälmfotingarna var många i backen så var det inget emot vad de var här, alla samlade under samma tak. Skrik och stoj och klättervägg blandat med föräldrars förmaningar, ölglas och bamsetermosar gjorde att den stackars trubaduren hade vissa svårigheter att hålla sin publik fängslad. Så vi vände hemåt. Efter ytterligare ett antal varv på mössan, ”Draknästet”, lasange och lite slöbläddrande i ”Outside” gick också denna dag mot sitt slut.
Skiddag 3, torsdag: Mist, nails & icecream.
Ett par plusgrader utanför frukostfönstret och lite snöblandat regn. Hmm, aja. Familjerådet beslutar Tänndalen igen. Systemet ser nästan helt tomt ut när vi glider in på parkeringen. En stackars skidlärare drar runt två 10-12-åringar som ser tveksamt skidsugna ut. Dimman ligger tät över berget och vad som var snöblandat regn vid stugan är nu stora, trötta snöflingor här. Ingen semleskylt utanför serveringen heller. Men dåligt väder stoppade inte Stig-Helmer så vilka är vi att vika ned oss. Uppför it is. Ovanför trädgränsen behagar dock vinden ösa på och den blöta snöfallet tar form av hagelliknande småspik. Upp med halsduken. Dimman är tätare än i dalen och man ser max tre liftåkare framför sig. ”Det här är nog rekord i dåligt väder den här säsongen”, säger liftkillen. (=()Men snön! Den är som Sias vaniljglass när den är lagom tempererad för att göra kulor av. Den är sådär slushigt mjuk. Erik hade gillat detta. Här kan vilken jöns som helst få till vassa carvingskär. Så jag fokuserar på snön och tänker bort allt ovanför, vinden, dimman och småspiken. Och det går ganska bra förutom att man inte ser något vidare, i alla fall till efter lunch. Då har vinden tilltagit men inte lyckats jaga bort dimman så förhållandena ovanför snön är om möjligt ännu värre. Vassare småspik, tätare dimma och hårdare vind. Och nu kan inte ens snön väga över mitt humör. Jag känner mig mera som en förarglig karaktär som hade passat i Snowroller än en tvättäkta carvingentusiast. Försöker man ta fart och göra sköna svängar så är småspiken där och förstör, och åka med armen framför ansiktet är ingen hit.
Plötsligt nämner morsan att hon har köpt våffelsmet. (?!?!) Så nu hägrar en våffla i horisonten istället för den uteblivna semlan. Inte alltför många åk senare är våfflan i mitt inre alldeles fantastiskt inbjudande och vi ger upp. Genomblöta rullar vi hemåt vid två-tiden och sätter i oss våfflor med blåbärssylt, grädde och banan. Tre timmar senare faller det fortfarande någon sorts snö/regn från himlen. Men vädersajterna spår minusgrader för morgondagen så jag hoppas åtminstone vätan försvinner. Kanske gör en sista effort med mössan nu. Igår när jag bläddrade i ”Outside” läste jag en artikel om hur viktig återhämtning och vila är för träningsresultatet så det får väl bli det jag ägnar mig åt nu med våfflor och feelgood-böcker. Så att jag imorgon kan vara king of the hill.(eller queen om man så vill)
söndag 7 mars 2010
Ett meningslöst blogginlägg som blev en kärleksförklaring som blev en vändpunkt
När jag skapade den här bloggen lovade jag mig själv att aldrig skriva meningslösa blogginlägg. Det finns för mycket sånt, wannabe-kändisar som villigt fläker ut sitt privatliv till allmän beskådan på internet. Ändlösa diskussioner om vilket nagellack som är snyggast till våren, eller om att det var jobbigt att gå upp i morse, eller att den perfekta outfiten nu är hittad, eller om att katten spyr. Sånt som jag inte bryr mig om, men som andra tydligen gillar att läsa. Jag har en blogg, alltså finns jag. Det samtida informationssamhällets självbekräftelsebehov. Att finnas. Att utnyttja sin existens. Men när existensen börjar handla om att gotta sig i andras olycka och pinsamma förehavanden samtidigt som man själv gladeligen bjuder ut sig blir det för mig bara, just det, meningslöst. (Det finns ju galet bra/roliga/trevliga/intressanta/spännande bloggar också men ja, ni fattar att jag riktar mig mot den stora massan, som tyvärr oftast representeras av unga tjejer, av bloggar där hela liv exponeras) (Blondin-Bella tar för övrigt 20000kr i timmen för att föreläsa. Jag kan också hålla låda i en timme om mitt liv, exempelvis alla spektakulära grupppsykologiscenarion jag varit med om. Men jag vet inte ens om jag kan förlåta mot argumentet att det finns pengar att tjäna i den här branschen. Mitt liv är ovärdeligt.) Man undrar stillsamt hur deras framtid ser ut, om det finns hopp, eller om de är fast i bekräftelsesnurran.
Jag följer bara ett fåtal goda vänners bloggar och det är mest roligt att läsa om de som är ute och reser. Jag söker en mening och en tanke i bloggen. Ett budskap kanske. Eller underhållningsvärde. Det är nog mest det jag eftersträvar med min egen blogg. Reflektioner på livet och dess påhitt. Dela med sig av det man vill dela med sig av för att det kanske skänker en gnutta positiv känsla till någon annan.
Men nu tillbaka till att jag lovade mig själv att aldrig skriva meningslösa blogginlägg. Det här kan nämligen komma att bli just ett sådant. Det här är nog det första inlägget som det inte har legat en tanke bakom innan, utan som bara kommer till i skrivande stund och då vet man inte vart man hamnar.
Så, utan annan referenspunkt blir det väl kanske min egen vardag som får blir föremålet för diskussionen. (Trots att jag precis sågat hela konceptet. Jaja, man är väl inte mentalt stabil jämt.) Jag har varit i en del blåsväder på sistone, eller nej, kanske inte blåsväder, det har mer bara vart en omtumlande tid. Mycket händer och livet börjar slita på en, det infinner sig en oroväckande trötthet som inte släpper taget och alla måsten och borden hänger som en grå dimma framför ansiktet. Och den vill inte skingra sig. Det är svårt att skapa energi till att hitta sånt som skapar mening och livsgnista.
Jag var nere i Växjö på mormors begravning i helgen. Det var fantastiskt vackert och precis så som mormor hade velat ha det. Men när man själv har varit 130 mil bort är det en viss distans man måste ta igen. De tårar min familj redan gråtit måste jag gråta ikapp. Men när jag sitter där och gråter dubbelt så mycket som alla andra så inser jag också att det är enda sättet. Det finns inga genvägar. Sorgen finns där i oss alla och vi måste ta oss an den.
Mormor förtjänar all min sorg. Hon var den bästa mormor jag kunnat önska mig. Det enda jag ångrar är att jag inte sa det till henne oftare. Men det är ju ofta så, man berättar alltför sällan för dem man älskar att man älskar dem. Och det inser man först när det är för sent.
Det är konstigt det här med musik och känslor egentligen. Hur det påverkar oss, och kan vara så betydelsefullt. Efter senaste tiden tråkigheter så har det mest rullat vemodiga versrader á la Winnerbäck, Kent, Cardigans, the Fray m.fl. i mitt huvud. Citat som:
"Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så."
"och när jag känner så så tänker jag på dig. Allt är så förgängligt, allting kan briseras snart. Men du är oförstörd för mig."
"Ensamma dar, väldigt värld. Orden ekar, hennes röst, ingen sömn och inga svar. Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd, som hugger och vrider sig i ditt bröst."
spelas upp, om och om igen. Till slut har de spelats så många gånger att de liksom fastar på känslan man har. Fastnar i tiden, här och nu.
Jag känner mycket saknad, sådär när man har kommit till insikt om vad som hänt men inte riktigt har kommit till acceptansen. Man vill göra om och göra rätt. Få säga de där sista kärleksfulla orden som berättar hur mycket du betyder för mig. (Så att man lättare når acceptansen.)
Men jag tror att jag är på väg dit, mot acceptansen. Även om det är en bit kvar så vet jag vart jag ska. Dramatiska, känslosamma händelser skapar ofta nya insikter. Man ställs inför ett faktum, en fråga eller en uppdagad sanning som kräver nya perspektiv.
Jag kommer aldrig mer få äta mormors rårörda lingon, eller bada morgondopp med mormor på Stensjö Strand. Hon kommer aldrig mer att läsa böcker för mig, eller krama mig eller säga att hon saknat mig.
Så nu måste jag tänka om. Självklara minnen blir plötsligt ogripbart avlägsna. Och jag har tänkt mycket och kommit fram till, ja vad har jag egentligen kommit fram till?
Jag tror det kan sammanfattas rätt bra i "Det här är första dagen på resten av ditt liv." och "The best way to control the future is to make it."
Eller som Nickelback sjunger:
"If today was your last day, tomorrow is too late, could you say good-bye to yesterday? Would you live each moment like your last, leave all pictures in the past? Donate every dime you have, if today was your last day?"
Jag säger inte att vi inte ska se tillbaka. Absolut inte, det är våra erfarenheter och minnen som gör oss till de vi är. Och det är genom minnen vi håller kärleken till dem som gått oss förlorade levande.
Men man måste blicka framåt och ta med sig vad man lärt. Som sagt, mormor förtjänar all min sorg, men hon hade aldrig velat att jag inte kom över den. Att jag på bekostnad av mitt eget liv aldrig skulle kunna lämna hennes. Hon var osvikligt positiv till allt jag gjorde och hade med all säkerhet tyckt att jag ska gå mitt hjärtas väg, framåt och mot nya äventyr.
Så det ska jag göra, bearbeta sorgen och ta mig framåt. Påbörja resten av mitt liv och byta ut alla de där vemodiga versraderna mot mer lättsam och hoppfull gladpop. (Förslag?) Jag ska fortsätta skapa och bygga min framtid (där mormor kanske kan hänga på väggen och glädjas.)
Det meningslösa blogginlägget då. Meningslöst blev det väl kanske inte, om än en smula spretigt. Långt också, grattis om du orkat läsa. Det blev en smula privatliv men poängen handlade om stora tankar och beslut så jag förlåter mig själv, eftersom jag nästan lyckades hålla mig utanför självbekräftelsebehovsbloggandet. Det kanske finns hopp för mig ;).
Jag följer bara ett fåtal goda vänners bloggar och det är mest roligt att läsa om de som är ute och reser. Jag söker en mening och en tanke i bloggen. Ett budskap kanske. Eller underhållningsvärde. Det är nog mest det jag eftersträvar med min egen blogg. Reflektioner på livet och dess påhitt. Dela med sig av det man vill dela med sig av för att det kanske skänker en gnutta positiv känsla till någon annan.
Men nu tillbaka till att jag lovade mig själv att aldrig skriva meningslösa blogginlägg. Det här kan nämligen komma att bli just ett sådant. Det här är nog det första inlägget som det inte har legat en tanke bakom innan, utan som bara kommer till i skrivande stund och då vet man inte vart man hamnar.
Så, utan annan referenspunkt blir det väl kanske min egen vardag som får blir föremålet för diskussionen. (Trots att jag precis sågat hela konceptet. Jaja, man är väl inte mentalt stabil jämt.) Jag har varit i en del blåsväder på sistone, eller nej, kanske inte blåsväder, det har mer bara vart en omtumlande tid. Mycket händer och livet börjar slita på en, det infinner sig en oroväckande trötthet som inte släpper taget och alla måsten och borden hänger som en grå dimma framför ansiktet. Och den vill inte skingra sig. Det är svårt att skapa energi till att hitta sånt som skapar mening och livsgnista.
Jag var nere i Växjö på mormors begravning i helgen. Det var fantastiskt vackert och precis så som mormor hade velat ha det. Men när man själv har varit 130 mil bort är det en viss distans man måste ta igen. De tårar min familj redan gråtit måste jag gråta ikapp. Men när jag sitter där och gråter dubbelt så mycket som alla andra så inser jag också att det är enda sättet. Det finns inga genvägar. Sorgen finns där i oss alla och vi måste ta oss an den.
Mormor förtjänar all min sorg. Hon var den bästa mormor jag kunnat önska mig. Det enda jag ångrar är att jag inte sa det till henne oftare. Men det är ju ofta så, man berättar alltför sällan för dem man älskar att man älskar dem. Och det inser man först när det är för sent.
Det är konstigt det här med musik och känslor egentligen. Hur det påverkar oss, och kan vara så betydelsefullt. Efter senaste tiden tråkigheter så har det mest rullat vemodiga versrader á la Winnerbäck, Kent, Cardigans, the Fray m.fl. i mitt huvud. Citat som:
"Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så."
"och när jag känner så så tänker jag på dig. Allt är så förgängligt, allting kan briseras snart. Men du är oförstörd för mig."
"Ensamma dar, väldigt värld. Orden ekar, hennes röst, ingen sömn och inga svar. Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd, som hugger och vrider sig i ditt bröst."
spelas upp, om och om igen. Till slut har de spelats så många gånger att de liksom fastar på känslan man har. Fastnar i tiden, här och nu.
Jag känner mycket saknad, sådär när man har kommit till insikt om vad som hänt men inte riktigt har kommit till acceptansen. Man vill göra om och göra rätt. Få säga de där sista kärleksfulla orden som berättar hur mycket du betyder för mig. (Så att man lättare når acceptansen.)
Men jag tror att jag är på väg dit, mot acceptansen. Även om det är en bit kvar så vet jag vart jag ska. Dramatiska, känslosamma händelser skapar ofta nya insikter. Man ställs inför ett faktum, en fråga eller en uppdagad sanning som kräver nya perspektiv.
Jag kommer aldrig mer få äta mormors rårörda lingon, eller bada morgondopp med mormor på Stensjö Strand. Hon kommer aldrig mer att läsa böcker för mig, eller krama mig eller säga att hon saknat mig.
Så nu måste jag tänka om. Självklara minnen blir plötsligt ogripbart avlägsna. Och jag har tänkt mycket och kommit fram till, ja vad har jag egentligen kommit fram till?
Jag tror det kan sammanfattas rätt bra i "Det här är första dagen på resten av ditt liv." och "The best way to control the future is to make it."
Eller som Nickelback sjunger:
"If today was your last day, tomorrow is too late, could you say good-bye to yesterday? Would you live each moment like your last, leave all pictures in the past? Donate every dime you have, if today was your last day?"
Jag säger inte att vi inte ska se tillbaka. Absolut inte, det är våra erfarenheter och minnen som gör oss till de vi är. Och det är genom minnen vi håller kärleken till dem som gått oss förlorade levande.
Men man måste blicka framåt och ta med sig vad man lärt. Som sagt, mormor förtjänar all min sorg, men hon hade aldrig velat att jag inte kom över den. Att jag på bekostnad av mitt eget liv aldrig skulle kunna lämna hennes. Hon var osvikligt positiv till allt jag gjorde och hade med all säkerhet tyckt att jag ska gå mitt hjärtas väg, framåt och mot nya äventyr.
Så det ska jag göra, bearbeta sorgen och ta mig framåt. Påbörja resten av mitt liv och byta ut alla de där vemodiga versraderna mot mer lättsam och hoppfull gladpop. (Förslag?) Jag ska fortsätta skapa och bygga min framtid (där mormor kanske kan hänga på väggen och glädjas.)
Det meningslösa blogginlägget då. Meningslöst blev det väl kanske inte, om än en smula spretigt. Långt också, grattis om du orkat läsa. Det blev en smula privatliv men poängen handlade om stora tankar och beslut så jag förlåter mig själv, eftersom jag nästan lyckades hålla mig utanför självbekräftelsebehovsbloggandet. Det kanske finns hopp för mig ;).
onsdag 3 mars 2010
Mera Lena!
"Vår tomte var hur som helst en riktigt trevlig tomte och som vanligt sa han att han kom från Finland. Det gör han av någon anledning varje år. Men alla prylarna som han droppade av hade 'Made in China' stämplat i baken. Också det som vanligt.
Och det där är ju en rätt konstig grej egentligen.
Att vi plötsligt har fått en så avslappnad inställning till det här med kommunismen.
Först jag trodde att vi var överens. Vi verkade så överens. Vi tvingade till och med Lars Ohly att tvätta munnen efter att han hade tagit ordet kommunist i sin mun.
Nu för tiden är Lars Ohly rumsren, åtminstone när han vistas ute bland folk. Kanske sitter han i en garderob på kvällarna och säger sitt allra fulaste ord i smyg precis som Lisabet i Madicken. Vad vet jag. Och vad bryr jag mig egentligen? För mig får Lars Ohly gärna kalla sig kommunist. Det är inte Lars Ohlys naiva inställning till kommunistiska diktaturer som är det stora problemet - om ni frågar mig. Problem har vi allihopa. Och det är väl därför som jag känner mig lite lätt förvirrad nuförtiden. Jag har nämligen alltid trott att det var Gulag och Stalin och avrättningarna som vad problemet när vi gick i taket över att folk kallar sig kommunister. Att det var det som var grejen. Ni vet, diktatorprylen, kommunismen som ideologi och människor som avrättas med ett skott i nacken. Det är först på sista tiden som jag har börjat fatta att det inte alls är det som är haken. Egentligen.
Vi har inte några problem med kommunismen - så länge den förser oss med billiga leksaker till jul och mikrovågsugnar till Galne Gunnar-priser. Inte ens 15000 avrättningar som sker varje år i Kina, är en stor grej för oss. Organ från avrättade har tvärtom blivit en handelsvara i väst, med en unik möjlighet till framförhållning eftersom man för en gångs skull vet exakt när donatorn skall dö. (Något som brittiska patienter både har börjat upptäcka och uppskatta enligt The Guardian.)
Med andra ord.
Vi blir bättre och bättre på att komma underfund med vad vi kan ha en kommunistisk diktatur till. Och vi har upptäckt att det är rätt mycket. Hade Stalin bara förvandlat strafflägrena till tomtens julverkstad, gjort business av de avrättades kvarlevor, och låtit marknaden i väst få tillgång till diktaturens hela paketlösning med kuvad arbetskraft, mediacensur och förbud mot fria fackföreningar, så hade han bergis också varit hemma.
Kommunist - javisst! Bara det inte är trist. Och Kina är långtifrån tråkigt idag. Vi har gått från en depp-kommunism som levererade tomma köttdiskar och köer runt kvarteret och Trabanter, till en glad-kommunism som kan producera allt. Det räcker för oss. Då kan vi överse med det mesta.
'Det är annorlunda att bo i Kina', som en framgångsrik svenska säger i ett reportage i ett av de glassigaste månadsmagasinen. Annorlunda för att det är 'lätt att bli bortskämd eftersom man kan unna sig sådant som man vanligtvis inte har råd med hemma, som regelbundna skönhetsbehandlingar och städerska'. Eller som en annan exalterad företagare uttryckte det: 'Potentialen här är enorm'.
I Kina kan företagen släppa ut gifter rakt ut i floder och vattendrag utan att någon protesterar. I denna stund sitter (med visst bortfall för de som har tuppat av på grund av utmattning efter ett 6.30 till klockan 4.00 pass) unga kvinnor i Kina och jobbar sju dagar i veckan för en månadslön på cirkus 700 kronor.
Så. Tillbaka till Tyko och glöggen. Vi när en kommunistisk diktatur vid vår barm. 95 procent av alla de leksaker som säljs i Sverige har tillverkats i Kina. Och för alla er som inte klarar av att Lars Ohly kallade sig för kommunist kan det nog vara läge att förbereda ungarna på framtida jular med inslagna mandariner och russinpaket.
Tomten är nämligen inte bara röd. Tomten är kommunist.
Inbilla er inget annat."
Oh snap!
Nu kan ju höginkomsttagarna som överöser sina barn med leksaker fundera på om det är värt att introducera tomten varje år. För även om det inte vore för leksakerna så kan ju tomten (när barnen börjar tänka själva) plantera kommunistpropaganda i de små liven, och det vore ju en katastrof.
Jag är i alla fall helt med i Lenas resonemang att det är ohållbart att förkasta kommunismen och samtidigt slå in Kina-tillverkade leksaker till våra barn på julafton. Det är en dubbelmoral som heter duga.
Och det där är ju en rätt konstig grej egentligen.
Att vi plötsligt har fått en så avslappnad inställning till det här med kommunismen.
Först jag trodde att vi var överens. Vi verkade så överens. Vi tvingade till och med Lars Ohly att tvätta munnen efter att han hade tagit ordet kommunist i sin mun.
Nu för tiden är Lars Ohly rumsren, åtminstone när han vistas ute bland folk. Kanske sitter han i en garderob på kvällarna och säger sitt allra fulaste ord i smyg precis som Lisabet i Madicken. Vad vet jag. Och vad bryr jag mig egentligen? För mig får Lars Ohly gärna kalla sig kommunist. Det är inte Lars Ohlys naiva inställning till kommunistiska diktaturer som är det stora problemet - om ni frågar mig. Problem har vi allihopa. Och det är väl därför som jag känner mig lite lätt förvirrad nuförtiden. Jag har nämligen alltid trott att det var Gulag och Stalin och avrättningarna som vad problemet när vi gick i taket över att folk kallar sig kommunister. Att det var det som var grejen. Ni vet, diktatorprylen, kommunismen som ideologi och människor som avrättas med ett skott i nacken. Det är först på sista tiden som jag har börjat fatta att det inte alls är det som är haken. Egentligen.
Vi har inte några problem med kommunismen - så länge den förser oss med billiga leksaker till jul och mikrovågsugnar till Galne Gunnar-priser. Inte ens 15000 avrättningar som sker varje år i Kina, är en stor grej för oss. Organ från avrättade har tvärtom blivit en handelsvara i väst, med en unik möjlighet till framförhållning eftersom man för en gångs skull vet exakt när donatorn skall dö. (Något som brittiska patienter både har börjat upptäcka och uppskatta enligt The Guardian.)
Med andra ord.
Vi blir bättre och bättre på att komma underfund med vad vi kan ha en kommunistisk diktatur till. Och vi har upptäckt att det är rätt mycket. Hade Stalin bara förvandlat strafflägrena till tomtens julverkstad, gjort business av de avrättades kvarlevor, och låtit marknaden i väst få tillgång till diktaturens hela paketlösning med kuvad arbetskraft, mediacensur och förbud mot fria fackföreningar, så hade han bergis också varit hemma.
Kommunist - javisst! Bara det inte är trist. Och Kina är långtifrån tråkigt idag. Vi har gått från en depp-kommunism som levererade tomma köttdiskar och köer runt kvarteret och Trabanter, till en glad-kommunism som kan producera allt. Det räcker för oss. Då kan vi överse med det mesta.
'Det är annorlunda att bo i Kina', som en framgångsrik svenska säger i ett reportage i ett av de glassigaste månadsmagasinen. Annorlunda för att det är 'lätt att bli bortskämd eftersom man kan unna sig sådant som man vanligtvis inte har råd med hemma, som regelbundna skönhetsbehandlingar och städerska'. Eller som en annan exalterad företagare uttryckte det: 'Potentialen här är enorm'.
I Kina kan företagen släppa ut gifter rakt ut i floder och vattendrag utan att någon protesterar. I denna stund sitter (med visst bortfall för de som har tuppat av på grund av utmattning efter ett 6.30 till klockan 4.00 pass) unga kvinnor i Kina och jobbar sju dagar i veckan för en månadslön på cirkus 700 kronor.
Så. Tillbaka till Tyko och glöggen. Vi när en kommunistisk diktatur vid vår barm. 95 procent av alla de leksaker som säljs i Sverige har tillverkats i Kina. Och för alla er som inte klarar av att Lars Ohly kallade sig för kommunist kan det nog vara läge att förbereda ungarna på framtida jular med inslagna mandariner och russinpaket.
Tomten är nämligen inte bara röd. Tomten är kommunist.
Inbilla er inget annat."
Oh snap!
Nu kan ju höginkomsttagarna som överöser sina barn med leksaker fundera på om det är värt att introducera tomten varje år. För även om det inte vore för leksakerna så kan ju tomten (när barnen börjar tänka själva) plantera kommunistpropaganda i de små liven, och det vore ju en katastrof.
Jag är i alla fall helt med i Lenas resonemang att det är ohållbart att förkasta kommunismen och samtidigt slå in Kina-tillverkade leksaker till våra barn på julafton. Det är en dubbelmoral som heter duga.
måndag 1 mars 2010
Mitt liv som facebook-status och Lena Sundström #2
Hade häromdan skrivit i min facebook-status en fråga om ifall man är på något vis sjuk om man tänker sitt liv i facebook-statusar. Jag gör inte det själv men jag har en vän som berättade att hon gör det, så jag tänkte att någon kanske vet svaret på frågan. Dock blev effekten den rakt motsatta och det var flera som kommenterade att det var dem de trodde att jag hade menat. Vilket tyder på att ganska många tänker sina liv i facebook-statusar. Är det alltså ett vanligare problem än man tidigare trott? Eller problem och problem, det kanske snarare är ett hälsosamt och självdistanserat sätt att se på tillvaron.
Sara Wemstad gillar läget.
Sara Wemstad pluggar.
Sara Wemstad utövar procrastination.
Sara Wemstad är hungrig.
Sara Wemstad hänger för mycket på facebook.
En intressant tanke är ju att samla sina facebook-statusar i nån sorts memoarer. Hur kul vore inte det att läsa om nåt år? Förutsatt att man skriver ner det mesta som händer i sin facebook-status. En online-dagbok. Som sedan kan användas i självutvecklande syfte. Nej, jag vet inte, det kanske går för långt nu, de sociala medierna är ibland lika skrämmande som de underlättar. Men om det är någon som känner igen sig i fenomenet så kan det ju vara en intressant tanke.
Här kommer Lena igen, mitt värmeljus i vinternatten.
"Egentligen är det rätt fascinerande. Alla som sitter i morgonsofforna under vinterhalvåret och gnäller över regionalpolitik och orättvisa Robin Hood-skatter. Som inte tycker att det är så nödvändigt att HELA Sverige skall leva. Alls. Som säger varför då? Låt landsbygden och småstäderna dö ut. Låt naturen ha sin gång. Som bara tar för givet att hela Sverige skall leva upp när de beslutar sig för att åka på semester.
Badjävlarna.
Dem man såg på somrarna när man var liten.
Inglidande i sina bilar med personliga nummerplåtar, spatserande mellan stränderna och husen med sjöutsikt, iförda badrockar och badtofflor från morgon till kväll för att visa att gatorna och serveringarna och hamnen bara var en del av deras hem. Ytterligare några kvadratmeter egendom.
Och vi svor-förstås. Det var sommarlov, solen strålade från en klarblå himmel och skadedjuren hade anlänt till Österlen.
Norrlänningarna plågas av myggen under sommarmånaderna, skåningarna av nollåttorna. Jag tror vi hade valt myggen om det hade varit upp till oss. Mygg minglar mindre. De förvandlar inte den lokala Ica-affären till ett enda stort och trångt festivalområde där man ska tränga sig fram mellan folk som kindpussas och säger att världen är allt bra liten, som pratar som 'schyssta place', som byter visitkort och säger att jag såg dig i den där uppsättningen på Dramaten och du var jävligt bra även om Norén inte riktigt är min bag men ring mig när du kommer tillbaks till stan. Mygg vänder inte upp och ned på hela affären för att hitta färsk parmesan eller koriander i kruka. Mygg får man slå ihjäl när de surrar en i örat och blir som mest irriterande.
Flera år senare. Man bor i en lägenhet mitt inne i Stockholms innerstad och man vet att det är sådär lagom kul på sommaren. Folk åker till landet, restaurangerna stänger, luften dallrar av avgaser och de få badplatserna som finns påminner mest om Ganges. Man vill bort men barnen är för små för kollo och själv är man för gammal. Så man börjar läsa bostadsannonserna i DN på söndagarna, och som en vän uttryckte det 'drömmar har en otäck förmåga att slå in'. Plötsligt har man blivit med hus, eller rättare sagt sommarhus, och innan man vet ordet av har man blivit en sommargäst och en badjävel.
Så står man där på andra sidan. Man glider in med sin rostiga gamla Toyota och hoppas att den skall räknas som en förmildrande omständighet, man kör ju i alla fall inte omkring i ett fyrhjulsdrivet monster, och man bräker på med sin skånska samtidigt som maken talar sjungande norrländska, och försöker hålla en låg profil. Man kommer in på det lokala kaféet och där hänger det en stor karta över Gotland och dottern som precis har lärt sig prata skriker: 'Peeeka på Ståååkhåålm!'.
I affären är det någon som berättar att huset längre upp på vägen är köpt av några galna Stockholmare till överpris.
Det är bara i 'Larson' som isbjörnar kan klä ut sig till pingviner, och klara sig."
Oh, mamma mia, känner man inte igen sig i det här eller? Jag gissar att det är samma syndrom överallt, Tylösand, Marstrand, Stockholms skärgård, Österlen, Gotland, för att inte tala om skidorterna med Åre i täten.
Tacka vet jag erfarenheten av att vara vintersäsongare och i perioder ha berget helt för sig själv. Att kunna bränna ner i en orörd pist med sylvassa stålkanter och veta att det inte kommer vara en kotte i vägen. Bara åk. Eller kunna dundra ut i skogen i 50cm lössnö som inga slöslappa Stååckholmaree har hasat bort. Jo jag tackar ja. Men nu, när man ägnar sig åt mer framtidsförsäkrande verksamhet som att studera, ja då har man ju bara ett visst antal dagar per år då man kan ägna sig åt semester. Och man kommer där, inglidandes i farsans Saab 93 (det är ju i alla fall inget fyrhjulsdrivet monster med bubbla takboxar) som man hoppas kan räknas som en förmildrande omständighet, vecka 9, på parkeringen vid Åres kabinbana. Med skohorn och vaselin klämmer man in sig mellan två vrålåk (ja, precis, med dubbla takboxar) och tänker att det är säkert inte så mycket folk i backen eftersom Stockholmarna mest super. Men icke. Man beger sig ut i köandet och vejandet med en obehagligt ofta återkommande tanke att det här blir sista året som jag tar semester vecka 9. Lokalbefolkningen har flytt all världens väg. Skulle inte förvåna mig om de är på weekend i Stockholm och äter gott på alla tomma restauranger. Medan man själv är en skidjävel som på bästa skadedjursmanér har invaderat Sveriges vackra snöklädda berg.
Sara Wemstad gillar läget.
Sara Wemstad pluggar.
Sara Wemstad utövar procrastination.
Sara Wemstad är hungrig.
Sara Wemstad hänger för mycket på facebook.
En intressant tanke är ju att samla sina facebook-statusar i nån sorts memoarer. Hur kul vore inte det att läsa om nåt år? Förutsatt att man skriver ner det mesta som händer i sin facebook-status. En online-dagbok. Som sedan kan användas i självutvecklande syfte. Nej, jag vet inte, det kanske går för långt nu, de sociala medierna är ibland lika skrämmande som de underlättar. Men om det är någon som känner igen sig i fenomenet så kan det ju vara en intressant tanke.
Här kommer Lena igen, mitt värmeljus i vinternatten.
"Egentligen är det rätt fascinerande. Alla som sitter i morgonsofforna under vinterhalvåret och gnäller över regionalpolitik och orättvisa Robin Hood-skatter. Som inte tycker att det är så nödvändigt att HELA Sverige skall leva. Alls. Som säger varför då? Låt landsbygden och småstäderna dö ut. Låt naturen ha sin gång. Som bara tar för givet att hela Sverige skall leva upp när de beslutar sig för att åka på semester.
Badjävlarna.
Dem man såg på somrarna när man var liten.
Inglidande i sina bilar med personliga nummerplåtar, spatserande mellan stränderna och husen med sjöutsikt, iförda badrockar och badtofflor från morgon till kväll för att visa att gatorna och serveringarna och hamnen bara var en del av deras hem. Ytterligare några kvadratmeter egendom.
Och vi svor-förstås. Det var sommarlov, solen strålade från en klarblå himmel och skadedjuren hade anlänt till Österlen.
Norrlänningarna plågas av myggen under sommarmånaderna, skåningarna av nollåttorna. Jag tror vi hade valt myggen om det hade varit upp till oss. Mygg minglar mindre. De förvandlar inte den lokala Ica-affären till ett enda stort och trångt festivalområde där man ska tränga sig fram mellan folk som kindpussas och säger att världen är allt bra liten, som pratar som 'schyssta place', som byter visitkort och säger att jag såg dig i den där uppsättningen på Dramaten och du var jävligt bra även om Norén inte riktigt är min bag men ring mig när du kommer tillbaks till stan. Mygg vänder inte upp och ned på hela affären för att hitta färsk parmesan eller koriander i kruka. Mygg får man slå ihjäl när de surrar en i örat och blir som mest irriterande.
Flera år senare. Man bor i en lägenhet mitt inne i Stockholms innerstad och man vet att det är sådär lagom kul på sommaren. Folk åker till landet, restaurangerna stänger, luften dallrar av avgaser och de få badplatserna som finns påminner mest om Ganges. Man vill bort men barnen är för små för kollo och själv är man för gammal. Så man börjar läsa bostadsannonserna i DN på söndagarna, och som en vän uttryckte det 'drömmar har en otäck förmåga att slå in'. Plötsligt har man blivit med hus, eller rättare sagt sommarhus, och innan man vet ordet av har man blivit en sommargäst och en badjävel.
Så står man där på andra sidan. Man glider in med sin rostiga gamla Toyota och hoppas att den skall räknas som en förmildrande omständighet, man kör ju i alla fall inte omkring i ett fyrhjulsdrivet monster, och man bräker på med sin skånska samtidigt som maken talar sjungande norrländska, och försöker hålla en låg profil. Man kommer in på det lokala kaféet och där hänger det en stor karta över Gotland och dottern som precis har lärt sig prata skriker: 'Peeeka på Ståååkhåålm!'.
I affären är det någon som berättar att huset längre upp på vägen är köpt av några galna Stockholmare till överpris.
Det är bara i 'Larson' som isbjörnar kan klä ut sig till pingviner, och klara sig."
Oh, mamma mia, känner man inte igen sig i det här eller? Jag gissar att det är samma syndrom överallt, Tylösand, Marstrand, Stockholms skärgård, Österlen, Gotland, för att inte tala om skidorterna med Åre i täten.
Tacka vet jag erfarenheten av att vara vintersäsongare och i perioder ha berget helt för sig själv. Att kunna bränna ner i en orörd pist med sylvassa stålkanter och veta att det inte kommer vara en kotte i vägen. Bara åk. Eller kunna dundra ut i skogen i 50cm lössnö som inga slöslappa Stååckholmaree har hasat bort. Jo jag tackar ja. Men nu, när man ägnar sig åt mer framtidsförsäkrande verksamhet som att studera, ja då har man ju bara ett visst antal dagar per år då man kan ägna sig åt semester. Och man kommer där, inglidandes i farsans Saab 93 (det är ju i alla fall inget fyrhjulsdrivet monster med bubbla takboxar) som man hoppas kan räknas som en förmildrande omständighet, vecka 9, på parkeringen vid Åres kabinbana. Med skohorn och vaselin klämmer man in sig mellan två vrålåk (ja, precis, med dubbla takboxar) och tänker att det är säkert inte så mycket folk i backen eftersom Stockholmarna mest super. Men icke. Man beger sig ut i köandet och vejandet med en obehagligt ofta återkommande tanke att det här blir sista året som jag tar semester vecka 9. Lokalbefolkningen har flytt all världens väg. Skulle inte förvåna mig om de är på weekend i Stockholm och äter gott på alla tomma restauranger. Medan man själv är en skidjävel som på bästa skadedjursmanér har invaderat Sveriges vackra snöklädda berg.
torsdag 25 februari 2010
Lena Sundström #1
Det är dags nu. Att dela med sig av dessa skarpa iakttagelser av livet som Sundström gör. Så varsågoda, här kommer nummer 1:
"För ett tag sedan såg jag ett inslag på 'Sportnytt' om någon tjej som sysslade med skidorientering. Kameran filmade henne underifrån och man fick följa hennes flåsande fram och tillbaka genom spåren. Det var nästan overkligt. Att det finns människor med så mycket överskottsenergi. 'Jag pressar mig själv hårdare och hårdare hela tiden', sa tjejen. Själv satt jag djupt nedsjunken i favorit-tv-fåtöljen, med fjärrkontrollen och en blåbärspaj inom räckhåll.
Tänkte: Hur orkar folk?
Anja Pärson, som ligger på rygg och matar på med medicinbollar mot en farsa som aldrig slutar slänga tillbaka. Tomas Holmström som står och tar dumstryk i ett powerplay, när man själv skulle ha dragit på bio för länge sedan. Jag har aldrig förstått hur man motiverar sig till slitet? Själv är jag typen som sätter mig ner på första bästa sten i skogen med argumentet 'för det är jag värd'. Käkar upp matsäcken innan jag ens har lämnat parkeringen."
Haha, passar ju bra nu när det är Vinter-OS och allt. Man sitter och hejar på och gapar och gastar i soffan att de ska kämpa hårdare, åka fortare och ta i mer. Samtidigt som man själv trycker en semla och sänker en kopp kaffe med socker och mjölk. Och tänker att på måndag, då blir det åka av, då ska minsann försäsongsträningen inför säsongen som pågår nu sätta igång. Så att man är i form när den är över. Annars kan vi ju satsa på beach 2010 och skjuta upp målen en stund till. Eller beach 2011 när vi ändå håller på. Så hinner vi trycka ett gäng semlor och en oöverskådlig mängd kaffekoppar utan dåligt samvete eftersom vi har planerat att börja träna snart.
Eller så accepterar vi faktum och gör som Lena: Intar favorit-läge i favorit-fåtöljen, laddar upp med favorit-fett/socker/deg-föda och tittar på andra som är i nån sorts fysisk form, uppnådd genom omänsklig självdisciplin och en målmedvetenhet som kan tillskrivas en utsvulten leopard som får syn på en ensam gasell. Förstklassig underhållning.
Imorgon: Fredag!
Fred
"För ett tag sedan såg jag ett inslag på 'Sportnytt' om någon tjej som sysslade med skidorientering. Kameran filmade henne underifrån och man fick följa hennes flåsande fram och tillbaka genom spåren. Det var nästan overkligt. Att det finns människor med så mycket överskottsenergi. 'Jag pressar mig själv hårdare och hårdare hela tiden', sa tjejen. Själv satt jag djupt nedsjunken i favorit-tv-fåtöljen, med fjärrkontrollen och en blåbärspaj inom räckhåll.
Tänkte: Hur orkar folk?
Anja Pärson, som ligger på rygg och matar på med medicinbollar mot en farsa som aldrig slutar slänga tillbaka. Tomas Holmström som står och tar dumstryk i ett powerplay, när man själv skulle ha dragit på bio för länge sedan. Jag har aldrig förstått hur man motiverar sig till slitet? Själv är jag typen som sätter mig ner på första bästa sten i skogen med argumentet 'för det är jag värd'. Käkar upp matsäcken innan jag ens har lämnat parkeringen."
Haha, passar ju bra nu när det är Vinter-OS och allt. Man sitter och hejar på och gapar och gastar i soffan att de ska kämpa hårdare, åka fortare och ta i mer. Samtidigt som man själv trycker en semla och sänker en kopp kaffe med socker och mjölk. Och tänker att på måndag, då blir det åka av, då ska minsann försäsongsträningen inför säsongen som pågår nu sätta igång. Så att man är i form när den är över. Annars kan vi ju satsa på beach 2010 och skjuta upp målen en stund till. Eller beach 2011 när vi ändå håller på. Så hinner vi trycka ett gäng semlor och en oöverskådlig mängd kaffekoppar utan dåligt samvete eftersom vi har planerat att börja träna snart.
Eller så accepterar vi faktum och gör som Lena: Intar favorit-läge i favorit-fåtöljen, laddar upp med favorit-fett/socker/deg-föda och tittar på andra som är i nån sorts fysisk form, uppnådd genom omänsklig självdisciplin och en målmedvetenhet som kan tillskrivas en utsvulten leopard som får syn på en ensam gasell. Förstklassig underhållning.
Imorgon: Fredag!
Fred
tisdag 9 februari 2010
Underhållningsvärde
Jag har suttit och slötittat på Vinterspelen i Kanal 5. Tyckte reklamen för programmet var en smula underhållande och tänkte att jag skulle ge det en chans, hade ju ingen aning om vad det var det skulle handla om. Men oj, vilket misstag. Det hela var mest patetiskt och när ska svenska TV-kanaler ge upp med att leta upp gamla avdankade kändisar som inte kan få nog av rampljuset och låta dem vara med i nån katchig programidé från det allsmäktiga Amerika(jag vet inte om Vinterspelen kommer därifrån men skulle knappast bli förvånad)? När? Det hela var mest ett sorgligt försök till att göra något mer svenskt lättsmält än Wipeout. Men det var lika meningslöst och poänglöst. En stunds tidsfördriv för svensken som inte har tillräckligt med fantasi för att sysselsätta sig med något mer meningsfullt och kanske framförallt värdefullt. Ganska missnöjd är jag med att ha kastat bort tid på det här men det har ju hänt förut att jag ödslat bort minuter av min tid på mindre intelligent vis. Så jag förlåter. Nu har jag fått gapa ur mig lite frustration så jag är nöjd. Men tacka vet jag svensk kvalitetsunderhållning som På Spåret och Så Ska Det Låta. Det slötittar jag gärna bort mina dyrbara minuter på.
/S
/S
lördag 6 februari 2010
Tänkvärda tankar av Lena Sundström
Det är väl dags att väcka liv i den här bloggen igen då. Man kan väl säga att jag värderat andra saker högre ett tag. Idag har jag suttit på buss och flyg hem till mamma och pappa i Stockholm och börjat läsa ”Känns det fint att finnas en dag till?” av Lena Sundström. Hade egentligen tänkt läsa någon kurslitteratur som jag släpat med mig men nu fastnade jag i den här boken som alldeles lägligt damp ner på min dörrmatta igår eftermiddag. Den handlar om sådant som händer i verkligheten, varje dag, runt omkring oss. En sylvass skildring av hur det är. Livet. Att vara människa. Att vara svensk. Att vara mamma. Att vara medmänniska. Att vara modern människa i det moderna samhället. Eller vad som helst som man är. Det är en bok som alla kan lära något av.
Jag har markerat ett gäng avsnitt som jag tänkte citera men det får vänta för just nu tar det för lång tid. Men det är sådana här böcker som för mig att benhårt hålla fast vid mina solidaritetsvärderingar. Att vi lever på den här jorden tillsammans, som ett människosläkte, och vi måste hjälpa varandra. Det handlar om dig och mig. Här och nu. Rätt vad det är står kriget i farstun.
Det är rappt, välformulerat och hjärtskärande. Efter halva boken vill jag ta större plats, bli starkare, nå ut bredare och göra avtryck. Jag rekommenderar den här boken till alla människor av idag, alla som någon gång levt i tiden som är nu.
Jag har markerat ett gäng avsnitt som jag tänkte citera men det får vänta för just nu tar det för lång tid. Men det är sådana här böcker som för mig att benhårt hålla fast vid mina solidaritetsvärderingar. Att vi lever på den här jorden tillsammans, som ett människosläkte, och vi måste hjälpa varandra. Det handlar om dig och mig. Här och nu. Rätt vad det är står kriget i farstun.
Det är rappt, välformulerat och hjärtskärande. Efter halva boken vill jag ta större plats, bli starkare, nå ut bredare och göra avtryck. Jag rekommenderar den här boken till alla människor av idag, alla som någon gång levt i tiden som är nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)